Krönika
Det var med stor stolthet vi invigde Almedalsveckan i söndags. En ny “krispig” Almedalsvecka, som man skrev på Helagotland. Vi skulle äntligen igång igen. Förväntan i luften och längtan efter myllrande gator, fullsatta seminarier, engagerade samtal och det öppna tillgängliga som Almedalsveckan är. Just så började det också. Känslan hos oss som värdar, arrangörer, deltagare, panelister och bland journalister var positiv. Vi hade kanske glömt hur bra det är när vi kommer tillsammans, diskuterar engagerat och ser varandra i ögonen. Nu mindes vi! Gladdes tillsammans. Kände kollektivt hur viktigt det är. För samhällsutvecklingen och för att hitta gemensamma lösningar på riktiga problem och utmaningar. Vi såg igen bevis på att det samhälle av öppenhet, gemenskap och engagemang där alla röster får höras finns. Låt oss aldrig sluta driva på för att det fortsatt ska vara Sverige.
Sen kom det andra. Detta rosornas 2022 blev också våldets. Den fantastiska engagerade och så viktiga personen Ing-Marie Wieselgren blev brutalt mördad mitt i Visby. Mitt på dagen. Mitt i myllret. Det ofattbara våldet fick ansikten. Ing-Maries. Och mördarens. Ing-Marie packade sina väskor och reste till Almedalsveckan och kom aldrig hem. Det är så ofantligt sorgligt och fruktansvärt.
En person med ilska mot psykvården. Ing-Maries arbetsfält. En man, men också en man med eventuella högerextrema värderingar. Många av de (män) som mördat politiker, barn, lärare och andra i den här typen av dåd där han agerar själv, har enligt det vi får till oss, dåligt mående, är påverkade av olika preparat och finns i högerextrema kretsar. Det måste tas på mycket större allvar. Hela samhället måste prata om det som det problem det är. Arbetet mot extremism måste trappas upp. Hat och våld är en del av det extrema och effekterna är brutala.
Samtidigt måste det sägas. Vi har alla ansvar för tonen i svensk politik och debatt. I Almedalen osade förakt och nedvärderande epitet, svartmålning och personangrepp från scen. Jimmie Å och Ebba B ägnade mer än 40 procent av sin taltid till angrepp på andra, främst S och C. Eller framförallt Magdalena Andersson och Annie Lööf. För det är så samtalet blivit. Det heter Magda-priser och Magdalena Andersson har med berått mod förstört Sverige. Tonen är rå, raljant och snarare mot personer och än förd politik. Vill vi ha det så? Hat och förakt snarare än politisk debatt förd med respekt för att vi ser olika på saker. Jag tycker det är skrämmande. De politikerna i Almedalen med störst behov av personskydd är kvinnor. Hotet kommer från högerradikala män. Ing-Marie var också hotad och hon dog. Det är sjukt.
Meit Fohlin (S), oppositionsråd