Krönika
I fredags var det dags. Redan innan de första vårtecknen visat sig, interpellerade jag finansminister Svantesson (M). Interpellationer ska besvaras inom två veckor, men det dröjde alltså flera månader innan Svantessons kalender medgav att hon kom till kammaren för att svara på frågor. Riksdagens kontrollmakt försvåras en del om de som kontrolleras inte infinner sig när de ska.
Nå väl, i fredags kom hon, jag debatterade 3:12-regler (beskattning av fåmansföretag), arbetslivskriminalitet och exitskatt (kapitalbeskattning vid utflyttning) med henne. Därtill svarade hon på frågor om folkräkning, källskatt och skattevillkor för pensionärer födda 1957.
I mina tre debatter lyfte jag flera gånger vikten av att värna vårt svenska skattesystems legitimitet, och att vi socialdemokrater menar att den bäst värnas genom att vi främjar principen om skatt efter bärkraft. Svantesson sa sig värna detsamma, men jag menar att det rimmar illa med att aktivt öka skillnaden i skattevillkor mellan anställd och företagare. Idag kan du till exempel på samma vårdavdelning möta två sjuksköterskor med samma arbetsuppgifter, men med radikalt olika skattevillkor, där den egenanställda är kraftigt gynnad. Nog får det konsekvenser för välfärden, och nog äventyrar det skattesystemets legitimitet. Svantesson verkade dock inte se några större problem med det.
Detsamma gäller i fråga om så kallad exitskatt, där många länder infört en sådan skatt, för att säkra skatt efter bärkraft, men där Svantesson vilar på hanen (och la ner utredningen) och därmed också tackar nej till de medel som hade kunnat användas för välfärdens enorma behov.
På frågorna om arbetslivskriminalitet, svarade Svantesson med emfas när jag lyfte de kolossala belopp som oseriösa arbetsgivare undanhåller från beskattning, men också det exceptionellt höga mänskliga priset som den utnyttjade arbetskraften betalar, när vi som samhälle inte förmår klämma åt där det krävs. Det är också läge att påminna om att gängen alla partier säger sig vilja bekämpa, får rejäla tillskott genom att tulla på säkerhet och utnyttja människors utsatthet, men också andra människors jakt på lägsta pris.
Det finns en etablerad samverkan mellan myndigheter på det här området, och de behöver fler verktyg. Men det behövs också tydligare signaler från regeringen om att kollektivavtal borgar för seriositet och att ett misstänkt lågt pris innebär att någon annan betalar, i värsta fall med sitt liv.
Riktigt så långt verkade inte Svantesson vara beredd att gå, och det är väl just där skiljelinjen går. Skatt efter bärkraft fordrar omfördelning och rättvisa, och regeringens skattepolitik går i helt motsatt riktning.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot