Krönika
Partiledardebatterna i TV är smått outhärdliga. Som konsumentupplysning är de värdelösa. Påståenden haglar, siffror far i luften och anklagelserna duggar tätt.
Hela debatten bygger på tron att partiledarna vill svara på frågor, det vill de inte.
Sifferexercisen är hopplös. Alla säger att de har satsat mera pengar än nästan alla andra på nästan alla områden. Om något parti satsat 14 miljarder mer än regeringen vore det ju ett plus om man fick reda på var de hittat de pengarna. Politiken är inte alla goda gåvors givare utan de har förstås snålat på något annat.
Dagen efter koras debattens vinnare, oklart på vilka grunder. Den som tappar humöret får extra publicitet som när Åkesson gick i taket för att Bolund kallade Åkessons gäng för de blåbruna.
Ändå återkommer samma traditionella upplägg av debatten med ett undantag, två partiledare åt gången agerar förband i något ämne innan alla får säga sitt.
Agenda borde anordna två partiledardebatter. En där L, M, KD och SD medverkar och en med S, C, MP och V.
Vi skulle få en bättre bild av vad de olika regeringsalternativen står för. Lite nya ämnen som typ bostadsbyggande, pensioner och äldreomsorg vore också ett lyft.
M, KD och L kan då förklara för SD varför SD är portade från pensionsgruppen där de andra sitter. De kan också ge SD en känga för att de tror att man kan höja pensionerna och a-kassan. SD kan å sin sida förklara för de andra varför det är korkat med marknadshyror.
I debatten mellan S, V, C och MP finns det hur mycket som helst att ta upp. MP och C om strandskydd och skogspolitik samt V och C om vinster i välfärden exempelvis.
Men det är osäkert om det går att få ihop en debatt med alla. Annie Lööf ställer nog inte upp om Nooshi Dadgostar ska vara med. Om inte S lovar att de inte heller deltar om V kommer förstås. I värsta fall kan det sluta med att MP blir ensam i studion.
Slutligen ska alla svara på frågan ”Därför ändrade vi åsikt”.
Kristersson kan beskriva hur M gick från att vilja öppna alla hjärtan till att stänga av hjärtslagen. Åkesson kan berätta varför de gick från att ”vilja hjälpa på plats” till att halvera biståndet.
L kan förklara, varför de till skillnad från Jan Björklund, tycker att hans adopterade söner ska växa upp i ett främlingsfientligt land.
SD kan berätta varför Svenskt Näringsliv fick dem att byta fot och börja gilla vinster i välfärden.
M kan ge oss en inblick i hur det kunde gå så fort att gå från att ta avstånd från SD till att omfamnande dem. Där kan också KD hänga på.
Exemplen kan mångfaldigas men då får man skriva en bok och inte en krönika.