Debattserie
Tankar om den gotländska fredsrörelsen – del 3
När vi nu skriver det här känns det som att vi rör oss på ett känslomässigt minerat fält, där den förnuftiga tanken om fred kan uppfattas som ett svek mot Ukrainas rätt att försvara sin demokratiska frihet. Fjärran är den tanken, men frihet får inte betyda utplåning. Därför måste vi nu utmana den politiska ”lösning” som innebär att vi ställer kärnvapenbestyckade arméer mot varandra. Vi måste med skärpta sinnen våga pröva andra vägar. Kanske är Antonio Guterres, FN:s generalsekreterare, mannen som så ofta vågar säga sanningens nödvändiga ord, därför också mannen att proklamera världsvida fredsmarscher i alla länder och i alla städer.
Också vi här på Gotland måste då som en fri opolitisk rörelse våga säga ifrån. Vi kan inte bara acceptera den politiska överenskommelsen om att rusta upp för gemensam utplåning. Är inte själva grundidén för NATO fel – den som garanterar säkerhet till priset av utplåning?
Vart tog tanken om den gemensamma säkerheten vägen - den stolta proklamationen att kärnvapenkrig är en absolut omöjlig tanke - som var den så kallade Palmekommissionens slutsats 1982? Var inte det en tanke, som slutgiltigt avfärdade den gamla romerska devisen, Si vis pacem, para bellum - om du vill ha fred, rusta för krig? Eller gäller den alltjämt? Den tycks tyvärr, vara en ännu levande tanke för alla krigshetsare.
Men det var en annan tid. Låt oss därför, när vi nu ändå kanske inte släpps in i NATO, ta tillfället i akt och bli den fria nation som säger ifrån, som vi tror att en tidigare generation politiker skulle ha gjort och gjorde utifrån genomtänkta säkerhetspolitiska strategier för att undvika det hotande atombombskriget.
Den grundläggande tanken om ”gemensam säkerhet” måste hävdas och det samtidigt med en tydligt uttalad misstro mot kärnkraftens välsignelser över huvud. Så som vi tidigare varit mäktiga att göra. Ja, precis som vi gjorde då, på 1980-talet. Genom fredsmarscher och genom antikärnkraftrörelsens protester fick vi politikerna till besinning.
Vi är nu ställda inför det dubbla hotet, ödeläggelse genom krig och fossil konsumtion. Vi, den folkliga viljan, måste få våra politiker att söka nya vägar. Vi ska inte villkorslöst bara vädja om fred och försoning, som påven gjort, utan också utlova ett tålmodigt och långsiktigt arbete för det ukrainska folket och hälsa dem välkomna in i den europeiska gemenskapen efter ett beslut med omedelbar verkan. Vi menar, att det också är möjligt för politikerna att, precis som politikerna för inte alltför länge sedan gjorde, sätta tro till nedrustning och inte bara elda på brasan.
Kanske är ett förslag om en tillfällig demilitariserad zon värd att prövas på väg mot en slutgiltig fredlig lösning, som ju ändå måste komma? Inte längre bara kräva ukrainarnas mod och blodiga offer för vår sak. Historien har tyvärr lärt oss att Ryssland aldrig kapitulerar.
Hans och Maud Söderberg