Krönika
I onsdags var det utrikespolitisk debatt i riksdagen. Hela debatten går att ta del av i efterhand på riksdagens hemsida. Du som vill få en uppfattning om Sveriges roll i världen de kommande åren, bör absolut gå in och lyssna en stund. Regeringen är tydlig med att nu är det vi, vi, vi, och möjligen vårt närområde.
Den feministiska utrikespolitiken som var så framgångsrik, och som tjänade som förebild för flera andra länder, skrotas, till förmån för insatser i vårt närområde, och en enligt regeringen tydligare koppling mellan bistånd och handel.
Jag är uppriktigt besviken och förvånad över att man så lättvindigt skrotar den feministiska utrikespolitiken. Den handlar om resurser, representation och rättigheter, och sett till vad som nu utspelar sig i till exempel Iran och Ukraina, är det lätt hänt att landa i att Sverige har ett ansvar att fortsätta ta strid för flickors och kvinnors resurser, representation och rättigheter. Men nej, trots att vi vet att våldtäkt är ett vapen i snart sagt varje väpnad konflikt världen över, och vi vet att flickor och kvinnor i Afghanistan helt förvägras utbildning, är det alltså enligt regeringen dags för en annan väg.
Obegripligt då det i det här fallet faktiskt för ovanlighetens skull är möjligt att få både och. Det är fullt möjligt att stå sida vid sida med Ukraina, stärka det svenska försvaret, bli medlem i NATO, kämpa för nedrustning och allt vad som nu nämndes i Billströms (M) utrikespolitiska deklaration, och likväl prioritera lika rättigheter för kvinnor och män, flickor och pojkar, i den politik Sverige för, i de insatser vi deltar i.
Det spelar roll vad Sverige gör. Sverige är ett föredöme i många sammanhang, inte minst har vi varit det i termer av till exempel bistånds- och klimatpolitik. På båda områdena är det dessvärre nedskalning som präglar de kommande åren. En giftig cocktail, där neddraget bistånd och dito närvaro kan bidra till demokratisk instabilitet på sina håll, till fler offer i klimatrelaterade katastrofer, för att bara nämna några farhågor.
Det är ett förändrat säkerhetspolitiskt läge, som självfallet tarvar ökad beredskap och skärpt fokus, men regeringens självcentrerade politik på oss själva och vårt närområde, riskerar att få långtgående konsekvenser i realpolitik, som kan bli svårt för kommande generationers förtroendevalda att städa upp. En solidarisk utrikespolitik, som främjar demokrati och självbestämmande, har burit Sverige i många år och bidragit till genuint positiv utveckling. Det är en gemensam förlust att regeringen skrotar den, liksom feminismen, utan att blinka.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot