Krönika
Jahaja, så kom det, regnet, om vi nu skall kalla dessa droppar som fyllde på mina regntunnor, men inte mycket mer. Naturen är vrång. Men annat var eller är inte att vänta i människans framfart.
Jag minns när ord som kalhygge uppstod och torsken i Östersjön vände buken upp. Ändå fortsätter man att fiska, om det nu finns något kvar att fånga. Strömmingen är gången och Kalixrommen om den finns har stigit många hundra procent i pris. Ersätts i stället med sik, tills den tar slut och så vidare. För att inte tala om fiskpinnar. Kan de tillverkas av tång, månntro?
Varför klaga, människor tycks tro att naturen är oändlig. I gengäld lyser blåelden över nejden, den älskar uppenbarligen torka. Vi andra får pröva regndans eller lämna över regnet till Gud som spanjorerna.
Ja jag vet. För ved och flis fick man knappt betalt. Inte heller för hö. Det kändes som man skulle ge bort arbete. Priserna stod stilla oavsett om det skulle ur skog eller åker. Nu har det mesta gått i taket. Men glastaket består, det slår kvinnor fortfarande huvudet i.
Åtgärder för det förändrade klimatet glöms bort här och var. Vad betyder höga temperaturer, torka, regnmängder och översvämningar i längden? Självförsörjning eller en möjlig korsbefruktning kring nödvändig kommande levnadsstandard, kan det va nåt??
Nu skall ön få ytterligare inte bara en utan två elkablar. Mången gotländsk politiker slår sig för bröstet. Men det krävs ingen större begåvning under kepsen för att inse att Rysslands invasion av Ukraina med försvarets uppbyggnad har ställt krav. Försvarsmakten skall ta åt sig äran. Samtidigt som krigsexpertisen är medveten om att krig inte bara kommer att pågå på land i framtiden utan redan i nuet på samma sätt förbereds under vattnet.
Kablar är numera målet. Släcka ner elförsörjning eller internet är effektivare än den förstörelse av byggnader och liv som just nu pågår i Ukraina. Putins förstörelselusta påverkar människors känslor och liv medan trasiga kablar släcker allt och skapar ramaskri.
Så stirrar jag på min nougat, chokladen jag köpte i Fole igår. Det står Marabou på den. Marabou som tillverkas i Ryssland. Marabous företagsskatt går till Putins krig. Sanktioner är glömda när suget till gottkiosken blir övermäktig.
Druvor från Sydafrika lät vi blir att köpa när sanktioner mot apartheid infördes och vin. Åtminstone några av oss. Sydafrikanska regeringen kringgick sanktioner genom att köra tankfartyg med vin till Marseille. Där tappades det om. Ryssland kör dagligdags med oljefartyg genom Östersjön trots sanktioner. Vi köper gin och Marabou choklad och rundar sanktioner. Vi bryr oss inte eller tar inte reda på hur vi på olika sätt måste stödja Ukraina och vår egen frihet.
Hur många inser att kriget kommer närmare? Nu står Putins kärnvapen stationerade i Vitryssland. För att skrämmas, säger han nöjd. Mycket nöjd. Han ser sig oövervinnerlig. Behöver ingen kompensation medan vi skriker efter sådan.
I alla krig dras svångremmen åt.