Krönika
I söndags fattade Socialdemokraterna beslut om att förorda svenskt NATO-medlemskap. Jag var delaktig i beslutet. Det var med viss bävan jag äntrade möteslokalen, även om jag sedan några dygn hade min uppfattning klar. Jag hade inte fått ett klart ja eller nej med mig från partidistriktet på Gotland, men däremot medskick om att tilliten till att både partistyrelse och regering fattar beslut med Sveriges bästa för ögonen är stor, och att ett eventuellt ja bör åtföljas av skrivningar ifråga om kärnvapen och fortsatta insatser för fred och nedrustning.
Jag har hållit alliansfriheten högt och anser att den tjänat oss väl. När S-kongressen i höstas fattade beslut om att vår hållning alltjämt skulle vara att värna alliansfriheten och att ett NATO-medlemskap inte var på tapeten, var jag trygg i det.
Uppfattningen ställdes dock på ända i och med Rysslands hänsynslösa invasion av det fredliga Ukraina och jag och många med mig tvingades ställa oss frågan om vår uppfattning stod sig även inför en helt ny verklighet.
Jag landade så småningom i att vi, i och med de helt nya förutsättningarna, måste bygga gemensam säkerhet tillsammans med andra. Ryssland uppvisar en häpnadsväckande aggressivitet, Finland ansöker om NATO-medlemskap och Sverige måste förhålla sig till nya spelregler och en ny omvärld.
Det är en radikal omsvängning, och det har för många varit ett tufft beslut att fatta. Jag ser dock söndagens beslut som det mest rimliga. Att gå med i NATO innebär risker, men det gör även ett beslut om att stå utanför. Att Sverige skulle stå ensamt i Norden förefaller alltför skört.
Det har trots tidsnöden varit en rejäl process internt i Socialdemokraterna och det har funnits stor respekt för olika uppfattningar. Viljan att landa i ett beslut som på bästa tänkbara sätt stärker Sverige har varit stor och genuin.
Jag vill i det här sammanhanget särskilt lyfta vikten av gott ledarskap. Jag är djupt imponerad över statsminister Magdalena Anderssons (S) förmåga att i en tid där allt ställs på ända, förmå att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt. Hennes prioriteringar har varit kristallklara: pressa Ryssland, stötta Ukraina, stärk Sverige, och när alla redan arbetade hårt, fick hon S att växla upp ännu lite till, och genomföra en säkerhetspolitisk dialog. Mån om förankring, mån om allas vårt Sverige. Imponerande!
Det sägs att det finns en tid för allt. Alliansfriheten förefaller vara ett avslutat kapitel för Sverige. Det är sorgligt, men jag bedömer det som nödvändigt. Sveriges röst för fred och nedrustning får dock inte tystna, utan måste parallellt med vår nya linje ljuda än högre.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot