Krönika
Vi lever i en orolig tid. Pandemin är ännu inte över och vid Ukrainas gräns mullrar det. Vi är i tidsnöd för att rädda klimatet, och därmed oss själva. Utmaningarna vi står inför kräver eftertanke. Det är inte läge för förhastade beslut, fastän somliga dito kan kännas nära till hands.
Priserna går upp, på el, drivmedel och mat. Vissa fördyringar får vi nog tugga i oss, men det finns också åtskilligt att göra för att bygga gemensam styrka och uthållighet.
Om vi ska klara klimatutmaningen, menar jag till exempel att reduktionsplikten är av godo. Den minskar stadigt utsläppen och främjar därtill produktion av inhemska biobränslen. Det ökar vår försörjningsförmåga, något som för närvarande känns minst sagt angeläget.
I samma härad finns frågan om varifrån framtidens energi ska komma. För mig är inte svaret på den frågan ny kärnkraft. Den kärnkraft vi har kommer tjäna oss väl ett bra tag till, men i övrigt vill jag leva i ett land där vi investerar i förnybart, i sol, vind och vatten. Havsplanerna som klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) presenterade häromdagen är därför särskilt glädjande. Potentialen i havsbaserad vindkraft är enorm!
Och maten då? Även här måste vi öka vår försörjningsförmåga, vi är alldeles för importberoende. Maten på våra bord ska så långt möjligt vara producerad i Sverige, det finns så många vinnare i det. Jobben och företagandet, men givetvis också klimatet och konsumenterna. Att den socialdemokratiska regeringen sköt till en miljard kronor för att stötta våra gröna näringar i tider av rejäl prisuppgång, är både nödvändigt och smart, och såvitt jag förstår, minst sagt välkommet.
Och mullret vid Ukrainas gräns då? Förhoppningsvis har inte konflikten eskalerat ytterligare när det här går i tryck, signalerna är minst sagt oroväckande. Konflikten sätter ljus på frågor kring ömsesidigt beroende, av fred och frihet som grund för välstånd och utveckling, och hur skört det kan vara. Ett fullskaligt krig i Ukraina skulle få enorma konsekvenser och skulle kunna påverka det mesta av det jag beskriver ovan. Just därför är gemensam styrka så viktig att bygga. Just därför måste varje lands frihet och självbestämmande värnas.
I sammanhanget bör det nog upprepas att jag alltjämt är av uppfattningen att Sveriges alliansfrihet tjänat oss väl, och alltjämt gör så. Jag ser inte den upptrappade konfliktnivån som skäl att hasta mot NATO-medlemskap. Diplomatiska och politiska lösningar måste alltid vara prioritet ett. Det förtar dock inte vikten av ett starkt svenskt försvar. Det tjänar oss också väl och ger gemensam styrka.
Hanna Westerén (S), Riksdagsledamot