Krönika
Det är många som tycker synd om Nyamko Sabuni och lyfter fram att ytterligare en kvinna tvingats bort från partiledarposten. Jag tycker att Nyamko Sabuni bäddat för detta själv. Hon har snackat sig till en situation där det inte fanns någon annan utväg än att lämna.
Andra partiledare och ministrar har utsatts för hårda drev från media, men i hennes fall har hon mest retat upp sina egna partimedlemmar med ständiga grodor. Att fly landet i händelse av krig var så urbota korkat att Ulf Kristersson ”den vuxne i rummet” som satt med på kafferepet borde ha reagerat.
Liberalernas nya partiledare Johan Pehrson gjorde sitt bästa för att inte svara konkret på några frågor utifrån de intervjuer jag hört och sett. Partiet har gått från extrem tydlighet till extrem otydlighet. Han vägrade svara på frågor kring hur de skall hantera Sverigedemokraterna och det är förståeligt för frågan splittrar partiet. Frågan är hur partiet kommer att klara sig i valet i höst och vad händer med borgerliga alliansen om Liberalerna åker ur riksdagen?
NATO frågan blir allt besvärligare för Socialdemokraterna och det är trist att se det politiska spelet i denna oerhört viktiga fråga. För Socialdemokraterna är det en fråga som rymmer en enorm sprängkraft och den som varit på partikongresser och hört Maj-Britt Theorin i talarstolen inser att frågan kan orsaka djup splittring i partiet. Moderaterna vet detta och utnyttjar frågan.
Att gå med i NATO kan man inte göra utan en rejäl konsekvensanalys. Om man tror att NATO är en stabil enhet lär man bli lurad. Vad händer med NATO ifall Marine Le Pen vinner det franska presidentvalet och fler europeiska länder får högerextrema ledare som knyter band till Ryssland? Vad händer om USA beslutar sig för att lämna NATO? Vad händer med EU i framtiden när fler får högerextrema regeringar? Britterna är inte de enda som har EU-kritiska partier.
Var på en föreläsning om företagsledaren Curt Nicolin. Han var ordförande för SAF, Svenska arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt näringsliv. Minns att han var arbetarerörelsens främsta hatobjekt under 1970–1980 talen. Hans hårda linje förlorade många gånger de första åren innan han lärde sig spelet med fackföreningsrörelsen och faktiskt åstadkom en hel del goda resultat för båda parterna. Han hade ett hårt skal utåt men inåt var han en väldigt känslosam person som brydde sig om sina närmaste. Känner igen det i mitt politiska liv. I det politiska livet måste man ha ett hårdare skal utåt. De som känner en vet vad som finns under skalet.
Björn Jansson (S), fd regionråd