Krönika
Nato, Nato, Nato. Det är få samtal för närvarande som handlar om något annat än Nato. För någon vecka sedan var ändå perspektivet ett annat, då pratades det mer om Ukraina, om bästa sättet att stötta Ukraina, och därmed stärka vårt eget land, och vårt närområde. Det bör alltjämt prägla samtalet.
Jag är ingen varm anhängare av Nato, det vet nog de flesta som arbetat eller samtalat med mig. Det är likväl möjligt att det är där Sverige kommer att hamna i en nära framtid. Precis som så många andra uttryckt på sistone, finns det ett före och ett efter den 24 februari, då Ryssland så hänsynslöst invaderade det fredliga Ukraina. Striderna pågår alltjämt och vittnesmålen från Ukraina är osannolika i sin grymhet.
Precis före påsk fick jag svara på en mängd frågor kring huruvida Socialdemokraterna bytt fot i Nato-frågan. Det har vi inte. Som aviserat har ledningen för partiet initierat en säkerhetspolitisk dialog, där Nato-frågan är en av frågorna vi måste diskutera, givet att våra senaste kongressbeslut inte fattades under pågående krig i Ukraina.
I onsdags höll statsminister Magdalena Andersson (S) och hennes finländska dito Sanna Marin en presskonferens, där båda tydligt underströk vikten av att reflektera över olika säkerhetspolitiska alternativ. Finland och Sverige ska gå sida vid sida även framåt, så de båda ländernas vägval den närmaste tiden ska ses i ljuset av den gemensamma säkerhetspolitiska analysen.
Jag ser fram emot den aviserade säkerhetspolitiska dialogen inom Socialdemokraterna, men beklagar att det är så ont om tid, och givetvis också att det sker under rådande omständigheter.
Jag var barn under slutet av Kalla kriget. Jag minns att det - på ett månne barnsligt vis - fyllde mig med stolthet att Sverige var alliansfritt, att vi inte varit i krig på hundratals år. Många av de känslorna finns kvar i mitt vuxna jag. Jag älskar freden och jag älskar alliansfriheten. Det utesluter inte att jag anser att Sverige är värt att försvara, det är det verkligen, och att vi är betjänta av ett starkt försvar. Jag har också värderat ståndpunkten högt att Sverige ensamt ska besluta kring sina samarbeten och vägval - just det som Ukraina just nu strider för, på liv och död.
Jag trodde inte att jag skulle få uppleva det här under min tid som politiskt aktiv. Kommer jag att ändra uppfattning under Socialdemokraternas säkerhetspolitiska dialog? Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag kommer att respektera beslutet, vilket det än blir. Nato-frågan fyller mig med vånda, men jag inser stundens allvar och frågans djup, och litar till fullo på att vi gemensamt lägger fast en linje utifrån en radikalt förändrad kartbild.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot