Krönika
Det känns som de stora och genomgripande förändringar som skett på nästan alla samhällsområden under de senaste åren har smugit sig på oss.
Steg för steg har vi skapat ett samhälle som är präglat av åtskillnad snarare än ett där vi har samma förutsättningar och livschanser.
Boendesegregationen har inte uppstått ur tomma intet. Det har heller inte utbildningssegregationen eller de olika möjligheter vi har till vård och omsorg.
Segregation och ojämlikhet i alla dess former är resultatet av en lång räcka politiska beslut under många år.
Ambitionen att skapa ett samhälle där alla har samma villkor gav vi upp i samma ögonblick som utförsäljningar, privatiseringar och avregleringar tog fart.
Apoteken skulle få nytt liv och etableras i hela landet om bara apoteksmonopolet försvann. Idag finns det ett apotek i varenda kvarter i våra storstäder samtidigt som det är mer än glest med apotek på landsbygden.
Friskolorna kom till för att i liten skala ge exempelvis enskilda pedagoger och föräldrakooperativ en möjlighet att utveckla pedagogiken. Idag har de stora skolkoncernerna tagit över och den ojämlika marknadsskolan är ett faktum.
Sjukvårdsförsäkringar av olika slag skapar gräddfiler in i vården, vilket ju är själva affärsidén. I stora delar av Sverige får man samtidigt hålla till godo med stafettläkare som kommer och går.
Det var många som i likhet med V förstod att fria hyror i nyproduktionen till slut skulle leda till marknadshyror på hela hyresmarknaden. För det är ju precis så som det har blivit på alla andra områden. När man öppnar dörren på glänt så är den snart vidöppen.
Och i denna privatiserade och avreglerade samhällsmodell verkar vi sitta fast. Det spelar ingen roll att en stor majoritet av väljarna är motståndare till att skicka skattepengar till riskkapitalbolag inom vård, skola och omsorg.
Det har i varje fall hittills visat sig varit omöjligt för de väljare som har en annan åsikt än sin partiledning att övertyga de om det kloka i att lyssna på dem istället för att benhårt hålla fast vid ståndpunkter som inte delas av anhängarna.
De partier som inte är beredda att gå sina väljare till mötes påstår att det handlar om att slå vakt om vår valfrihet när det i själva verket blivit en rätt för bolagen att lägga rabarber på våra skattepengar.
Den 11 september 2022 är det dags att gå till valurnorna igen, då har vi en ny chans att sätta stopp för en samhällsutveckling som en majoritet av oss aldrig önskat.
Men då måste det finnas partier som ställer sig på väljarnas sida och som inte tänker avtala bort sin politik efter valet.
Barbro Engman