Krönika
Nyhetsrapporteringen svämmar över av experter som spekulerar om utgången av kriget i Ukraina, hur det kommer att gå med Sveriges NATO-ansökan, hur Erdogan tänker och hur illa det är ställt med Putins hälsa. Vi lever i en skakig tid där vi vet så lite om vad som sker så det enda som återstår är spekulationer.
För den som längtar efter något mera faktabaserat finns dock hur mycket som helst att kasta sig över. Sverige tillhör de länder i OECD som lägger mest pengar på forskning och utveckling, 3,53 procent av BNP läggs på forskning att jämföra med försvaret som ska nå upp till 2 procent.
Vi kan ju inte fatta viktiga beslut efter tycke och smak utan att det finns något faktastöd, kan man tycka. Vetenskap och beprövad erfarenhet är det fundament varpå hela sjukvården vilar. Det går inte att hitta på några egna behandlingsmetoder som man tycker låter bra. Då rycker IVO eller Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ut och tar personalen i örat eller deras legitimation.
Men bryr vi oss i övrigt om vetenskap och beprövad erfarenhet? Det sorgliga är att forskning, trots att den är omfattande, har en mycket liten eller ingen som helst betydelse inom stora samhällsområden.
Forskningen på klimatområdet är tämligen entydig, vi måste få ner utsläppen. Men en höjning av bensinpriset verkar i praktiken svårare att uthärda än en annalkande klimatkatastrof.
Stora klyftor i ett samhälle för inget gott med sig visar forskning trots det växer klyftorna för varje år och segregationen blir allt värre. Flera studier visar att den psykisk ohälsan bland unga ökat markant efter skolreformen 2011 där kunskapsmätningar, tester och betyg lyftes fram.
I en skola i Köpenhamn tog man bort betygen och vips ökade kunskapsnivån. Men både glädjebetyg och andra betyg ser ut att bli kvar i svensk skola, med ett undantag, betyget underkänt ser ut att ryka.
Vetenskapsrådets kartläggning visar att de länder som har störst andel forskning inom segregation är USA och Storbritannien följt av Sverige. Men någon koppling mellan forskning och verklighet finns inte. När de grundläggande delarna av välfärden vacklar erbjuds vi istället olika karriärvägar bort från segregerade bostadsområden, illa fungerande skolor, otillräckliga pensioner och vårdköer.
Vi uppmuntras av politiker av alla kulörer att göra boendekarriär, ta privata sjukförsäkringar, överge de kommunala skolorna till förmån för fristående skolor och lita mera på privata pensionsförsäkringar. Vad nu än forskningen säger om en sådan samhällsutveckling.
Barbro Engman