Krönika
Det är så vanligt förekommande att jag tappat räkningen, påståenden om att man måste välja det ena eller det andra. Du måste ta ställning för eller emot. I vissa sammanhang är det absolut relevant, som ifråga om våld eller övergrepp. Men när det handlar om våra gemensamma livsmiljöer är jag av uppfattningen att vi mycket oftare måste resonera i termer av samexistens, aktivt pröva om så är möjligt.
Det finns inslag i våra livsmönster som är ohållbara. Om vi ska klara klimatkrisen, måste vi ställa om. Det måste dock inte betyda ”upphöra med”. Somligt kan ske på annat vis, med andra metoder.
Röster höjs åter kring kalkbrytning, och kring besöksnäringens konsekvenser för oss bofasta. Ifråga om kalkbrytningen, är och förblir min uppfattning att vi bör pröva vägar till samexistens. Där samexistens är möjlig, bör brytning kunna ske.
Jag har stor tilltro till människans innovationskraft, liksom till vetenskapen. Det måste vara möjligt att sänka utsläpp och skydda vatten, leva och verka i närheten av produktionen, och fortsätta samhällsbygget med klimatneutral cement. Jag hoppas alltjämt på ett i alla aspekter positivt utfall vid File Hajdar.
Besökare då? Vad klarar Gotland? Jag tror vi klarar en hel del, och jag vet att besöksnäringen ger Gotland oerhört mycket tillbaka, och säkrar mer resurser till såväl vägar som välfärd långt efter att den siste besökaren åkt ombord. Den begränsning som möjligtvis är relevant är vattentillgången, hur vi gemensamt förfar med vårt viktigaste livsmedel. Än en gång: samexistens.
Ömsesidig hänsyn medför att Gotland kan fortsätta växa och utvecklas. Även om jag kanske stånkar över bristen på parkeringsplatser vid Sudrets Livs i mitten av juli, så är jag innerligt glad att så många väljer att semestra här, i det som för många av oss är paradiset på jorden. Och med handen på hjärtat: med eller utan pandemin, märker vi väl alla att utbudet ökar för oss alla när vi blir fler?
Just den här sommaren är jag förstås lite fundersam över hur duktiga vi faktiskt är på fortsätta att hålla avstånd, om semesterhjärnan klarar det vi klarade för bara någon månad sedan, men jag tror på oss. Vi har klarat mycket, vårt välfärdssamhälle har visat såväl revor som styrka, men det är vi och vår vilja att lösa saker tillsammans som borgar för framgång.
Til syvende og sidst är vi det enda vi har, och det räcker gott, såvida vi kan överväga den där samexistensen. När det alternativet faktiskt står till buds, bör det alltid övervägas. Det är och förblir min hållning, och den blev ännu starkare efter första ”puttet”. Nu fortsätter vi sida vid sida, om än på avstånd där så krävs.
Hanna Westerén (S)
Riksdagsledamot