Krönika
Personer som ältar sina teser är vanliga i den bostadspolitiska debatten.
Bostadspolitik i vid bemärkelse intresserar dem inte, de är uppslukade av frågan om marknadshyror.
Bostadsbristen är förödande för samhället och enskilda individer och borde vara en stor politisk fråga, det är den inte.
I GT skriver Hugo Burén, Liberala nyhetsbyrån, att hyresmarknaden inte fungerar.
Då undrar man förstås vilken del av bostadsmarknaden som fungerar, det är stor brist även på villor och bostadsrätter.
Unga, studenter, frånskilda eller de som fått ett drömjobb kan inte ”hyra en lägenhet hur som helst”, skriver Burén.
Det är enbart de penningstarka som kan få en bostad av något slag ”hur som helst”.
Allt är hyresregleringens fel, enligt Burén, hyrorna är lägre än de skulle ha varit på en fri marknad, efterfrågan på hyresrätter är därför större än utbudet.
Vill man minska efterfrågan så är förstås höjda hyror en effektiv åtgärd. Bostadskön minskar i samma takt som hyrorna höjs.
För övrigt avskaffades hyresregleringen 1974 och ersattes av förhandlade hyror.
Att en friare hyressättning leder till stora hyreshöjningar och att det kommer att ta flera årtionden att införa inser Burén.
Burén är upprörd över att dagens hyror gynnar dem som redan har en hyresrätt, vilket stämmer, hyreslagen är en konsumentlag som ska skydda hyresgäster mot oskäliga hyreshöjningar.
Staten skyddar även villaägare, förmånliga ränteavdrag och en låg fastighetsskatt gynnar dem och ska förhindra att de tvingas flytta på grund av höga boendekostnader.
Ingen borde vilja ha en bostadspolitik som tvingar människor att gå från hus och hem.
Finns det verkligen inte något annat alternativ än att höja hyrorna?
Jo, för några år sedan granskades byggbranschen i en statlig utredning med namnet ”Skärpning gubbar”.
Där avhandlades konkurrens, kvalitet, kostnader och kompetens, det blev underbetyg på alla områden.
Branschtidningarna var fulla av självkritik och bristerna var tydliga, dålig konkurrens, dåligt samarbetsklimat, dålig logistik, ålderdomliga strukturer och brist på vilja och engagemang var några av dem.
Statskontorets uppföljning fick namnet ”Sega gubbar”, ingen hade nämligen skärpt sig.
”Vi har en urusel produktivitet i byggsektorn. Det är en omöjlig utveckling och kostnaderna kan inte i längden skyfflas över på konsumenterna” sa NCC:s dåvarande VD.
Risken var stor att nästa utredning skulle heta ”Hopplösa gubbar” så allt lades på is och där ligger det fortfarande. Det vore väl något att skriva om på ledarsidorna?