Krönika
Hur skall jag hejda tankeströmmar i dessa dagar bland orosmolnen som hopar sig över oss från när och fjärran. Ond, bråd död. Inåtvändhet eller omvänt aggressivitet. Åldringsaggressivitet kan skönjas i Trump. Ilska och elakhet tilltar och vitt skilda världsbilder innanför pannloben.
I dag jagar de ultrakonservativa med USA:s president i spetsen framförallt två saker: Allt som ännu är oåtkomligt under markytan. Minns någon Närrevyn där Allan Nilsson föreslog att Cementa likaväl kunde vända på kobben som en smörgås och skrapa av undersidan. Vi är där nu. För det andra den invandrande skaran av människor som tror sig finna ett bättre och tryggare liv i något annat land. Så icke.
Jag har en god vän i Sydafrika som påstår att vi européer inte är ”streetsmarta”. Har förstånd att ta hand om oss. Är det något hon lärt av apartheidåren, är att våld existerar överallt. Det är omöjligt att springa ifrån. Varför skulle jag flytta, säger hon. Jag har lärt mig att ta hand om mig och mina barn vid dödligt våld. Agera i alla lägen.
Vad skall jag i min tur ta fasta på i nuläge med all rapportering? Absolut inte terrorism. Möjligtvis främlingsfientlighet eller kanske mer en med åren tilltufsad gosse med utanförskap i bagaget, numera man som alla ställer sig frågande till.
Diagnoser bär flera på i dag. Psykiska sjukdomar fanns knappast när jag var barn. Antingen var man klok eller så var man det inte, möjligtvis blev man kallad dåre. Man kan växa upp med en förälder som har ett helt annat sätt att språka i tillvaron. Hen fungerar helt enkelt på ett annat sätt än vad man förväntar sig, ena stunden intelligent, charmig, för att i nästa bli rent elak. Ingen tänker Aspberger eller autism. Har man autism påverkas man av den miljö man lever i.
Jag har levt i flera nära konstellationer med autism. Nära vänner kämpade med en pojke med svår autism. De tog honom genom flera praktiska utbildningar till sist trädgårdsarbete. I en välbekant miljö där det finns förståelse för sitt sätt att vara kan pojken som nu är vuxen man fungera och må bra. Men i en okänd miljö där förståelse saknas och kraven blir annorlunda eller arbetskamrater är ovänliga blir han stressad och det försätter honom i situationer han inte kan hantera. Det kan skapa raseri eller självskadebeteende. Behovet av stöd ser väldigt olika ut.
Autism har att göra med hur hjärnan fungerar. Det blir lätt en svårighet i kommunikation med andra. En autistisk person samtalar inte gärna. Det jag lärt i samvaron är att en diagnostiserad person i ena stunden ofta har väldigt lustiga idéer, är livlig i sitt sätt att göra sig förstådd, för att i nästa stund bli nedstämd. Han/hon går gärna rakt på i sina val, kan tyckas ha en enastående vilja, men framförallt har de svårt att förstå vad andra känner.