Debattserie
Det här är andra och sista delen i Hans Söderbergs ideologiska debattserie Röda drömmar och civilisationskritik. Del ett publicerades i går 24/2.
En annan faktor som tillkommer är, vad den tyske sociologen Hartmund Rosa, kallar ”social acceleration”, den ständigt accelererande förändringshastigheten i det sociala livet. I den snabba samhälleliga utvecklingen lämnas alltfler utanför. Och orättvisorna ökar socialt och ekonomiskt.
Det samlade hotet mot människa och natur fordrar inte bara en politik som försöker bromsa i förödelsens utförsbacke, den fordrar en djupgående civilisationskritik som kräver att vårt ohållbara sätt att leva upphör. Civilisationskritik är en kunskaps- och bildningsfråga, som kräver insikter om hur marknaden och kapitalismen fungerar men också om hur vårt samhälle förändrats och kultur utvecklats. Alltfler, också bland politiker, kräver i dag att vi förändrar vårt sätt att leva, skapar vad vi en gång i tiden kallade en ny människa, socialt ansvarig i en planerad samhällelig och ekonomisk utveckling. Det som kanske Marx drömde om och som nu på ett verkningsfullt sätt beskrivits av forskare som Thomas Piketty i ”Kapitalet och ideologin” och i den svenske filosofen Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv”. Den förvandling som vi trodde var möjligt under upproret under de röda fanorna på 60-och 70-talet verkar i dag inte längre vara utopiska utan nödvändiga...
För det krävs politiker som förmår ta en radikal civilisationskritik till sig, politiker som förmår förena förnuft och känsla, förmår förena Eros och Marx, politiker som något liknar Olof Palme men kanske än mer är som Magdalena Andersson, nästan snusaktigt torr, när så krävs, men med en kunnig forskarblick på verkligheten och lite allmän trevlighet för att klara av det som fordras. Kanske har hon en frände i den nyvalde tyske förbundskanslern Olaf Scholz, som i samtal med Putin i Moskva sa sig inte kunna begripa hur någon med de erfarenheter vi har i dag kan hota med krig, när så många andra förändringar krävs. Kanske förmår Magdalena upprätta en ny förbindelse med löften värda att tro på med sociala ideal för ögonen och en civilisationskritisk blick på verkligheten, löften så helt annorlunda än de som de politiska blåbruna kan erbjuda. Vem kan sätta sin tilltro till gänget på den sidan?
Men jag tillåter mig ändå att till slut fråga: Skulle det inte vara möjligt att förena den bruna jorden, den blå himlen och den röda tanken? Allt måste med. Eller är det bara en verklighetsfrämmande dröm, trots allt?