Debattserie
Alla goda gåvors givare.
Erik Franssons ledare (11/3) om alla de marknadsmisslyckanden som vi nu upplever och lider av på grund av marknadsliberal politik och privatiseringar sedan 90-talet signalerar tydligt systemfel. Den demokratisk/politiska styrningen har inte förmått leda utvecklingen mot ökad jämlikhet och rättvisa, något som borde vara alla politiska partiers mål. Staten har i en sådan process en viktig uppgift.
Eva Bofride, på motstående ledarsida (12/3). vill inte att det skall vara staten som bestämmer, när hen ska köpa sin Treo. Och att det nu är en välsignelse med att många apotek finns tillgängliga. Vad hen rör vid är den delikata gränsfrågan om vilken avvägning som ska göras mellan det offentliga och det privata. Var går frihetens gränser? Är det bekvämlighetens gränser som ska eftersträvas eller de nödvändiga gränserna, det handlar om.
Jag tror, att vederbörande ledarskribent kan andas lugnt vad gäller apotekens vidkommande. C-partiets partiledare, verkar förstå var den fria marknadens gränser går. Han har bland annat visat förståelse för det marknadsmisslyckande som skolan utgör.
Erik Franssons artikel andas också en sådan insikt och vi kan där läsa om ”hur marknadsmisslyckanden har förvärrat samhällsproblemen” och att det nu är ”dags att bygga ett samhälle som sätter medborgarnas behov före marknadens. Det ska nu bli intressant att följa Magdalena Andersons tankar om hur ”en politik som bygger för en ny samhällsgemenskap” ser ut med den uttalade målsättningen att marknadsekonomin ska bevaras.
Alla de marknadsmisslyckanden som Erik Fransson förtjänstfullt ställer samman lämnar ute det faktum att dessa misslyckanden tycks innebära marknadslycka för banksystemet. Mycket stora vinster görs på kundernas bekostnad utan att någonting görs åt det. Magdalena Andersson har tidigare varit inne på tanken om en bankskatt. För det finns det säkert också stöd i valmanskåren.
Men bankernas sätt att fungera på står egentligen i överensstämmelse med marknadens sätt att fungera. Marknaden har inte som mål att skapa jämlika villkor och rättvisa. Av själva det faktum, att det inte går att ta ut mer av marknadssystemet än vad det producerar sätter gränser, det vill säga, pressas systemet genom konkurrensen alltför hårt finns konkursen som obeveklig exekutor med lågkonjunktur och i värsta fall en djupgående samhällskris som följd. Konkurrens och konkurs är det sammanväxta par som bygger marknadsekonomin. Till det ska jag be att få återkomma.