Debattserie
Tankar om den gotländska fredsrörelsen. Del 1
Förmodligen har vi det bästa system som funnits för att hantera hot och konflikter: diplomati, för det internationella umgänget, fri debatt för att pröva olika idéers bärkraft, självrannsakan för att utkräva ansvar för förd politik genom val, beskattning för att bygga välfärdssystem, olika former av regleringar för att möta uppenbara hot mot människa och natur. Och ytterst, vilar allt på rättsstatens principer om allas lika värde inför lagen.
Det borde kanske kunna fungera tycker man? Men ändå är det någonting mer som behövs. Det tycks inte räcka med att vi går till val med regelbundna intervaller. Kanske är våra länder för stora för att det demokratiska systemet ska fungera. Platon var inne på den tanken. Satte ett tak på 5000 personer för ett samhälle annars skulle det kunna spåra ur. Men att bygga en värld på så små samhällen i samverkan är inte möjligt. Vi har den värld vi har. Därför krävs någonting annat, något som kompletterar det demokratisk politiska systemet.
Utomparlamentariska rörelser är därför vitala i en levande demokrati. Ofta utmanande och besvärliga för makthavare, men nödvändiga. Från 1960-talet har de varit många och tidvis starka. Från början var de uttryck för en minoritets reflekterade vilja, som blev underlag för en växande opinion för en rättvis sak. Engagemanget inom Vietnamrörelsen, 68-årsvänstern, miljörörelsen, kvinnorörelsen, antikärnkraftrörelsen och fredsrörelsen med flera har varit stort. Fredsrörelsens tid var 1980-talet. Ofta har det varit så att den ena rörelsen vuxit in i den andra och på det sättet blivit en ständigt närvarande folkets röst och vilja och demonstrationer och protester har varit deras uttryck och deras livsluft.
På Gotland manifesterades den utomparlamentariskt obundna och frihetliga rörelsen kraftfullt genom fredsmarscherna 1981. Från Fårö i norr och från Burgsvik i söder tågade då spontant växande grupper av engagerade människor för att samlas till en gemensam manifestation i Almedalen för ”fredens sak i atombomshotets tidevarv”. Dåvarande kommunalrådet Erik Carlsson fick på plats högtidligen plantera fredens träd inför tusentals fredsvänner. Under de följande åren fram till 1984 anordnades en lång rad aktiviteter av opolitisk och frihetlig karaktär med anslutning av många kulturella celebriteter och stor publik.
Vi, som då var involverade i fredsrörelsen, vi som kände hotet från ett atombombskrig, alla vi som ville tro på att freden var allas mål och mening och att Europa var fyllt av framtidsdrömmar för en ung generation. Vi lyssnade hänförda till Jan Hammarlund, när han kom ut till oss i Fridhem 1982 på ett av våra fredsmöten och sjöng ut sin fredliga dröm om ett liv i Europa mot bakgrund av krassa ord om hotet från domedagsbomben. Ungefär på det sätt som vi kan tänka oss, att en ung ukrainare i dag kan känna.
Jag vill leva i Europa,
Jag vill älska och sjunga här.
Jag vill skratta och gråta och dansa,
jag är yr och förlorad och kär,
när jag tänker på hela Europa
och på oss som hör hemma här.
Hans och Maud Söderberg