Krönika
Människor har i alla tider blivit klassade efter hudfärg, inte människovärde. Nu reser sig en svart kvinna och lärare och säger att hon fått nog. Vad händer? Då viker sig mången och börjar på svenskt manér försvara sig eller utreda. Tanken far genast till Rosa Park den svarta kvinna i USA som en dag vägrade lämna sin sittplats på bussen till en vit man och fängslades. I nutid skapar man ett osynligt fängelse när man degraderar en svart kvinna och ställer ut henne i kyla och ensamhet. Apartheid finns lite varstans och lever än.
Själv växte jag upp i Hemse och formades av Missionsförbundets söndagskola. Jag var fyra år när jag med min kollektslant stod framför en i fotsida vitklädd svart pojke som låg på knä framför mig på en sparbössa och sträckte ut tungan för att svälja min medhavda slant och sen bocka ödmjukt. Visst präglades jag av tidens tand att se på pojken som mindre värd och mig själv som finare och godare. Missionen lärde oss att afrikaner var vildar.
Du kan aldrig någonsin sätta dig in i vad människor med andra hudfärger har blivit utsatta för och fortsatt utsätts för av kränkningar och nedlåtenhet. Och hur du själv tillåter dig förolämpningar utan att inse ditt beteende.
Jag har å andra sidan arbetat som vit lärare bland svarta och färgade i Sydafrika i en tid när apartheid var på väg bort, trodde vi. Visst uppfattade jag att jag var vit men framförallt privilegierad. Jag visste att vakta min tunga och böja mitt huvud för runt om mig i samhället pågick diskussionen om ”white guilt”, de vitas skuld i kölvattnet av Nelson Mandelas uttåg ur fängelset. För att inte tala om alla vittnesmål hur svart befolkning hanterats, vidrigheter som strömmade ur radion under Sanningskommissionen.
Visst hade jag ett stort behov att stoltsera om vad Sverige gjort för ANC, men hågkomsten av pojken på sparbössan tystade mig.
Intervjua klasskamrater som tiger eller i bästa fall skyddar sina kompisar känns oerhört långsökt, måste jag säga. I stället borde man ta upp en diskussion både i skolan och samhället om begrepp som plågoandar, utnötning och skavsår. Att bli kallad samma sak om och om igen gnager och sårar.
Jag är gotlänning som arbetat många år på Sveriges radio och ofta blev kallad Gotland i korridoren. Plötsligt blev jag ett landskap. Det tär, det borde alla begripa. Självklart gnager elakheter och hån och till slut tar det stopp. När det brister och brister gör det till slut, så blir de personer, (folk som i praktiken hånar) och som är upphovet till vad de själva tycker är kul, förvånade, men framförallt arga. Det var jag som måste begripa att det bara var på skoj eller jag måste ju inse att min dialekt var så gullig. Och självklart måste jag stå ut med det eviga efterapandet.
Det som hände, när människor ryckte och slet i mitt innersta jag, är att de lyckades göra en främling av mig, också inför mig själv.
Eftertänksamhet om vad man medverkar till saknas. Att det psykiskt blir plågsamt att bli utsatt för något man själv uppfattar som okvädningsord och en skymf, sådan förståelse finns alltmer sällan. I stället vill man hävda sig själv, breda ut sig om allt gott man gör, men inser inte att man samtidigt på annat håll förminskar en människa på grund av hennes hudfärg.
Vem vill bli kallad hora eller gubbjävel i klassrummet? Vad skall en människa tåla?