Krönika
Trycket blev stort på Tidölaget som i veckan tvingades agera för att hantera den sjukvårdskris som utspelar sig framför våra ögon. Tusentals sjukvårdsanställda över hela landet riskerar nu att sägas upp kopplat till den ekonomiska krisen med skenande kostnader som en följd av inflationen. Kostnaderna för läkemedel, materiel, provtagning och personal har stigit dramatiskt och långt över vad intäkterna kan täcka.
Det går att argumentera för att regionerna ska mätta mun efter matsäck så som borgerliga debattörer gör. Om man väljer att blunda för det faktum att vi i dag kan rädda människor till livet tack vare forskning och utveckling, att kroniskt sjuka patienter i dag kan leva tämligen goda liv tack vare ruggigt dyra läkemedel och behandlingar och att andelen äldre ökar kraftigt. Bortser man från dessa tre aspekter och mycket annat kan man ju låtsas som att sjukvården borde kosta vad den gjorde för två decennier sedan.
Men om man bara väger in ovan nämnda faktum framstår det som självklart att sjukvårdens kostnader har ökat och under kommande år kommer att fortsätta öka om vi vill att de som drabbas av sjukdom ska få behandlingar och läkemedel.
Om vi uppehåller oss vid cancerområdet så har antalet personer räknat per 100 000 invånare som drabbas av cancer ökat med cirka 30 procent sedan 1970-talet. Samtidigt har antalet cancerdöda räknat per 100 000 invånare minskat med mellan 20 procent och 30 procent under samma tidsperiod.
Vi är många i Sverige som har egna eller nära erfarenheter av cancer. Det är svårt att i dag föreställa sig konsekvenserna om vi valt att stanna kvar på 1970-talets nivå av behandlingsalternativ och därmed likartad kostnadsbild.
Cancer är därtill bara en liten del av svensk sjukvård och inom så gott som samtliga områden har en likartad utveckling skett med fantastiska landvinningar för patienter, anhöriga och hela det svenska samhället.
Min absoluta hållning är att vi i Sverige ska ha en allmänt finansierad sjukvård där behoven hos patienterna styr, inte deras plånbok. Det finns en bred uppslutning bakom denna princip i Sverige. Är uppslutningen lika stor kring att vi tillsammans behöver vara beredda att betala detta?
Tidölaget förefaller inte vara det. Förra året gjorde sjukvården på Gotland ett underskott på 229 miljoner kronor. Tillskottet man nu skjuter till är knappt 40 miljoner kronor och de pengarna försvinner vid årsskiftet. Således ligger besluten fast kring att den gotländska vården behöver spara 150 miljoner kronor vilket riskerar få stora konsekvenser för vår tillgång till vård och vår beredskap.
Vi borde kunna bättre än så här.
Filip Reinhag (S)
Regionråd och ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden