Krönika
De senaste veckorna har jag ärligt talat känt en viss förtvivlan över sakernas tillstånd, över hur svensk politik förfulats. Hur svårt det måste vara för en väljare att hänga med i turerna i riksdagens finansutskott, blir det högre pensioner eller ej? Vem tar vem, vem vill vad?
Jag har inga far- eller morföräldrar kvar i livet. De är alla borta sedan flera år, några av dem sedan 90-talet. De klarade livets nödtorft, men farmor och mormor hade skamligt låga pensioner, trots många, många slitsamma år innan ålderspensionen. För dem hade en tusenlapp extra per månad gjort oerhört stor skillnad. Kanske är det svårt för somliga att relatera till, hur mycket en tusenlapp är värd om en ingen har.
För Socialdemokraterna och flera partier med oss har det varit prioriterat att höja pensionerna för de med de minsta marginalerna, för dem där pengar gör störst skillnad. Antagligen ville de högerkonservativa inte ha någon höjning alls, men man värkte fram ett förslag och blockerade samtidigt förslaget från S med flera från att alls prövas i riksdagens kammare.
Den här gången vann dock trägen. I onsdags klubbade vi vårens sista ändringsbudget. Den innehöll en pensionshöjning för de sämst ställda om 1 000 kronor i månaden, redan i augusti.
Det här är pengar som gör skillnad på riktigt och som hamnar hos dem som slitit och släpat och likväl har en låg pension. När jag knackar dörr och ringer väljare är inflationen och de stegrande priserna något som kommer upp i snart sagt varje samtal. Bränsle, el och livsmedel ska betalas - 1 000 kronor sitter fint i en ansträngd ekonomi.
Jag kommer dock inte ifrån att jag finner det obegripligt. Ryssland mal sönder ett frihetstörstande, modigt Ukraina, klimatförändringarna kräver alltmer akuta åtgärder och priserna ökar på ett sätt få har egentliga hushållsekonomiska marginaler för. Att i det läget lägga så mycken möda som de högerkonservativa gjorde på att blockera en höjning av pensionerna för de sämst ställda pensionärerna - jag finner det häpnadsväckande, men också en viktig signal kring prioriteringar.
Nu har talmannen slagit klubban i bordet för sista gången på ett tag, men förmodligen återsamlas den här riksdagen innan valet för ett eller annat brådskande beslut. För egen del ser jag fram emot Almedalsveckan, det är fantastiskt att vi kan samlas igen, härhemma hos oss, när vår ö är som allra vackrast. Jag hoppas vi ses på stan, för egen del handlar de flesta bokningar under veckan om klimat och utsläpp, men förhoppningsvis också flera samtal om pensioner och rättvisa - de samtalen är långt ifrån klara, även om en delseger är nådd.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot