Krönika
I en debattartikel i Aftonbladet hävdar en centerpartist att det egna partiet ”lider av en manisk positivism”.
Det verkar inte alls kul, det låter som om C drabbats av allvarlig sjukdom som man snabbt borde kurera. Men att lida av manisk negativitet, vilket är ett mer vanligt tillstånd, är inte heller en lösning, i den gruppen är det redan trångt.
Det var bättre förr, är ett påstående som jag värjt mig emot, jag tycker inte att man ska hemfalla till negativt tänkande och nostalgi.
Men Sverige var absolut ett bättre land att leva i när människor kände framtidstro, när välfärden byggdes ut och när tillvaron inte var fylld av tappade sugar och deprimerade ungdomar.
Det är inte lätt att känna framtidstro i en värld där vi krigar mot varandra och där vi förklarat krig mot planeten.
Det var en härlig tid när föräldraförsäkringen, dagis och sjukförsäkringen byggdes ut så att det gick att skaffa barn utan ångest. Nu minskar barnafödandet, förra året hamnade barnafödandet under 1,5 barn per kvinna.
Världens befolkning väntas minska för första gången sedan digerdöden.
Tiden innan sociala medier fylldes med hat och hot, då de som var sjuka fick sjukpenning och de arbetslösa inte sågs som latmaskar, var inte så dum den heller.
De som har förmåga att stänga öronen, blunda och leva i förnekelse klarar sig undan den värsta misstron, tyvärr är det ingen brist på sådana individer och grupper.
Nu backar Sverige från den ena topplaceringen efter den andra. I en studie som görs av Oxfam, där vi jämförs med 164 länder, har vi fallit 14 placeringar på fyra år när det gäller ekonomisk jämlikhet. Raskt marscherat får man säga.
”Den nuvarande skattepolitiken gynnar de allra rikaste, medan de som lever i fattigdom behöver bära den största bördan”, säger Suzanne Standfast, generalsekreterare Oxfam Sverige.
Vi ska ”ta hand om våra egna först” hävdar högerradikala nationalister över hela världen och först av alla ligger de välbeställda som visas stor omsorg.
Årets nobelpristagare i ekonomi är inga vänsterflummare som går att avfärda hur som helst.
De hävdar att en av vår tids största utmaningar är att minska de stora inkomstskillnaderna mellan länder. Det krävs stabila demokratier och ekonomisk jämlikhet för att åstadkomma detta, något som gäller även vårt land.
För övrigt var det bättre när moderater var moderater, liberaler var liberaler och inte hantlangare åt SD.
Då skulle exempelvis miljöministern slippa ”gå ner i spagat” för att få klimatförnekarna i SD att flytta sig någon centimeter.
Upp och hoppa! Så här kan det inte fortsätta, vi kan bättre.