Krönika
Eländes, elände! Om det var något annat. Det är svårt att hålla huvudet uppe, när nyheter av skilda slag landar i de medier som finns i huset. Uppsägningar, prislappen på Alzheimermedicin kontra vårdkostnad. Jordbävning och regnmängder, skjutningar och våldtäkt. Uppror och demonstrationer, barn som utvisas.
Arbetslöshet inträder plötsligt på ön ovanpå alla andra förändringar som drabbar oss. Har just bokat en resa för två till Oskarshamn. Prislappen nästan 3000 kr. Eftersom mitt liv knappast består av mer än mat, boende och en och annan bilresa till stan, blir det överkomligt. Men man tappar andan.
Och så 40 arbetslösa! Kan gotländsk arbetsmarknad svälja antalet eller blir tvånget att omskola sig, kanske till vårdpersonal, något som ständigt fattas. Jag utgår från att de flesta är ekonomer om man arbetar på Payex.
Cementa koncernen som aldrig blir nöjd, skall återigen ansöka om nya stora brott på File Heidar. Jätten får aldrig nog, måste sluka allt. Tror att de löser vattenfrågan med ett vattenverk och utgår förmodligen från att kringboende skall betala vattenledningar. Det har tagit tid för Heidelberg Group att inse att vattenfrågan är viktig. De plockar sten på sten till ringa kostnad, men har fram till nu aldrig gjort någon större återbetalning.
Vem skall vi gynna, vem skall vi hjälpa? Överallt i världen ropar man på vatten, mat och tak över huvudet. I Turkiet talar president Erdoğan nu om solidaritet och sammanhållning. Ordens betydelse skiftar i männens värld beroende på egenintresse.
Än värre eller finns det något som är värre just nu. Värre värst tycks pågå i hela världen. Ett flickebarn född i Gällivare utvisas till Pakistan. Barnkonvention eller inte. Invandrarverket slår ifrån sig. Skred sveper bort hela byar i Sydamerika. Kyla vältrar in över Nordamerika. I krigets Ukraina går unga kvinnor och bär på barn som ryska soldater inympat i deras livmödrar. Inte bara en gång utan gång på gång utövat våldtäkt på kvinnor i östra Ukraina. Inte kan de genomföra abort. Vi sänder vapen, men inte läkare för att bistå dessa kvinnor. Kvinnors utsatthet i krig är ett dolt kapitel. Man vet, men…. Det är inte krigsmaktens problem.
Fråga dig hur dessa framfödda barns uppväxtår kommer att te sig efter ett krigsslut. De är knappast önskade. Vem minns inte tyskungarna i Norge, hur de kom att behandlas efter krigsslutet. För att inte tala om mödrarna till dessa barn. Du behöver bara läsa den norska författarinnan Herbjörg Wassmos roman ”Huset med den blinda verandan”. Den tydliggör ett trist kapitel i ofred. Vuxna har en benägenhet, när freden inträder att ta ut sin ilska och sitt hat på oskyldiga barn.