Krönika
För fredens sak i en krigisk tid. En julkrönika i två delar.
Av antikens tänkare lärde vi att det var nödvändigt att först lära känna sig själv innan man kunde ge sig på att kritisera andra. Frågan borde alltså ställas, vem är jag, egentligen? Och sedan, ge sig på de andra, vem man älskar och vem man hatar och av vilka skäl och varför?
Den författare som kanske bättre än någon annan kan hjälpa oss på vägen mot en mer fördomsfri uppfattning om våra medmänniskor är Umberto Eco. Verk som Rosens namn (om religion) och Begravningsplatsen i Prag (om nationalism) ger läsupplevelser som saknar motstycke.
I inledningen till den senare boken tar han sig före att karaktärisera folk, nationer, religioner, ideologier med en satirisk och ironisk udd som tillåter sig förolämpa alla.
Judar som greker, tyskar som fransmän; kristna som muslimer, alla kritiseras/förolämpas i grunden och när man läst igenom det hela, kan man bara konstatera att förolämpningarna är rättvisande och att vi, vem vi än vara månde, måste tåla även den mest svidande kritik. Ingen går egentligen fri och vi måste lära oss leva med det.
Vi kan alltså inte från nationell, religiös eller ideologisk övertygelse någonsin tillåta oss gripa till övervåld för vad vi tror är vår rätt, framför all annan rätt. Gaza-kriget är ett fruktansvärt uttryck för vad nationalism och religiös övertygelse kan föra med sig.
FN försökte genom generalsekreteraren Guterres i säkerhetsrådet vinna gehör för ett tvingande vapenstillestånd men USA la sitt veto. Svensk socialdemokrati signalerar, att man uppfattar de judiska bosättarna på västbanken som ett avgörande hinder för varje form av fredssträvande, tankar som ligger helt i linje med det tidigare erkännandet av Palestina.
Samtidigt springer politiker i ledande ställning omkring med kipatäckta huvuden i Stockholm för att markera stöd för den judiska saken och väcker samtidigt misstro och rädsla bland fredliga muslimer i vårt land. Sverige har blivit ett splittrat och polariserat land. Vi bekämpar med all kraft antisemitism men försöker också förstå palestiniernas svåra situation.
Vi försöker försvara oss med de absolut nödvändiga demokratiska parollerna om yttrandefrihet och religionsfrihet med förhoppningar om vi med det skulle kunna blidka militanta terrorgrupper utifrån en ibland nästan desperat vädjan om att de ändå måste försöka förstå det ädla syftet med våra handlingar. Obekväm satir kan var önskvärd. Koranbränning kan ses som yttrandefrihet och så vidare.
Det är ju helt uppenbart att Hamas vidriga handlingar inte på något sätt kan försvaras men heller inte det israeliska övervåldet riktat mot civila palestinier. Och det mest tragiska är att båda parter rättfärdigar sina handlingar utifrån en religiös övertygelse. Palestinier, när de företräds av Hamas och israeler, när de företräds av den konservativa Netanyahu- regeringen är egentligen varandras spegelbilder - de är reaktionära nationalistiska och religiösa extremer, som från ömse håll är beredda att förinta varandra. Att någonting genomgripande nu krävs är uppenbart. Till det ska vi be att få återkomma.
Maud och Hans Söderberg