Krönika
Jag kan ha lyft det förut, men vi kommer inte ifrån att välståndet i Sverige är ojämnt fördelat och att klyftorna växer. Att den sittande, SD-ledda, regeringen inte kommer att lägga två strån i kors för ett rättvist skattesystem blir alltmer uppenbart.
Som Barbro Engman så förtjänstfullt (och underfundigt) poängterade i fredags, så är det från regeringens sida en ständig jakt på de förmögnas arbetslust. Den förefaller mycket lättflyktig och måste hela tiden stimuleras med nya skattelättnader.
Tidigare i år tuffade regeringen vidare med höjt tak för ROT-avdraget, ytterligare en så kallad reform som är fullt ut tillgänglig endast för personer med riktigt höga löner. Är det verkligen bland dem som subventionsbehovet är som störst, renoveringsbehovet likaså? Är det en rimlig användning av vår gemensamma verktygslåda? Jag tycker inte det.
Jag, och många socialdemokrater med mig, drömmer alltjämt om en stor skattereform, som hedrar principen om skatt efter bärkraft och som omfördelar dit där behoven är som störst.
Vårt skattesystem är inte trasigt, men det är för rörigt. Avdragen och undantagen är för många, och principen om skatt efter bärkraft hedras inte. Det blir särskilt tydligt ifråga om till exempel de så kallade 3:12-reglerna, där två sjuksköterskor på samma avdelning med samma arbetsuppgifter får helt olika utfall på bankkontot. Den som väljer att arbeta för regionen är den stora förloraren, den som hyr ut sitt arbete betalar avsevärt lägre skatt, eventuellt också i en helt annan kommun.
Vi kan inte ha det så här; med ROT, RUT, 3:12 och obefintlig så kallad exitskatt (och enorma skillnader i beskattning mellan boendeformer!). Skattesystemet måste ha befolkningens förtroende och det urholkas alltmer när merparten av befolkningen får skärvor, medan de mest bemedlade via samma skattesystem får sig ännu mer till del.
Jag är så stolt över att leva i ett av världens mest jämlika och jämställda länder, men jag är inte stolt över att skattebaserna eroderar framför våra ögon. Det hotar jämlikheten, och jämställdheten, och det blir särskilt tydligt för den som granskar vilka som vinner mest på ROT, RUT, 3:12 och orättvis beskattning mellan boendeformer.
Att hoppas på en skattereform de närmaste åren är att hoppas på för mycket, jag inser det. Dock är det en fråga som i allra högsta grad lever inför Socialdemokraternas partikongress i maj nästa år, och som jag hoppas att vi har ett starkt mandat att genomföra när det blir regeringsskifte. Sverige förtjänar så oerhört mycket bättre än så här, de växande klyftorna är inte värdiga en välfärdsstat.