Krönika
På det gamla fotot ser jag en leende ung man med en vit studentmössa på huvudet. Jag har nästan svårt att känna igen mig själv. Mössan sitter som en krona på mitt huvud, som ett bevis på bildning, som farsan sa. Det är en bild av en arbetarkille, som krönts och som brutit den i samhället bestämda klassordning, som rådde då i 60-talets begynnelse, innan den tid kom som i grunden omvandlade allt i vårt samhälle, en omtänkandets tid, en tid som till och med kom att ifrågasätta den vita studentmössans värde.
Vad tänkte jag, när jag ”sjungom studentens lyckliga dag” och ”om den ljusnande framtid är vår”? Var jag nöjd med att tillhöra de utvaldas skara (vid tiden 7 procent)? Eller tänkte jag längre än så? Förvisso, jag fick vara med om den stora omvandlingens tid, en tid då samhället kom att präglas av ett rättvise- och jämlikhetstänkande, en socialdemokratisk skördetid som satte sin prägel också på skolan.
Samma år som studentexamen avskaffades 1968, genomlevde vårt västerländska samhälle en vänsterexplosion. Studenter världen över revolterade mot ordningen i en alltmer kommersialiserad och orättvis värld. Eldade med ord från tidens filosofer - en Marcuse, som levandegjorde Eros och den fria kärlekens ideal, en Sartre som populariserade existentialismen frihetsbudskap - formulerade studenter krav på en förändring från ”barrikaderna”. Aldrig har det funnits en tid som varit mer framtidstroende och som verkligen hade skäl att sjunga om den lyckliga framtiden.
Men vad hände? ”Vart tog allt vägen?” som Fria Proteatern undrande sjöng om från scenen under det blomstrande 70-talet? Vart tog det jämlika och rättvisa samhället vägen och vad hände med den nya genom kärlek befriade människan i en värld som proklamerade Make love not war?
Ja, var står vi i dag, 50 år senare? Hur ser vår framtid ut, hur ser den värld ut, som säger sig tro på kriget som en väg mot fred. Nu är det andra tongångar. 1,6 miljarder extra till vår lilla ö för krigsmaskiner. Vad sänder det för framtidssignaler? Vad tänker nu våra studenter av i dag, när de står beredda att rusa ut i världen sjungande om den ljusnande framtiden?
Den vita studentmössan finns kvar, men borta är idealen bakom ”Skola för bildning” (som det hette i en utredning, SOU 1992:94). Borta är idealen för en ”medborgerlig fostran” som de proklamerades under revolutionsåret 1968. Kvar står till slut bara själva studentfirandet som en tom ritual för en skola som förlorat sin själ och sin orientering i världen och framtiden. Är det den vilsenheten och tomheten som döljs bakom de ofta alltför överdrivna festligheterna? Ja, vad firar man egentligen, när man sätter den vita studentmössan på huvudet?