Debattserie
Del 1 i en debattserie om skolan av Hans Söderberg
Den likvärdiga skolan föddes år noll, det vill säga, första efterkrigsåret 1946, då skolkommissionen utformade sina tankar om en befrielse ur de auktoritära mönster som präglat skolan under lång tid. Framtidens skola skulle bäras av demokratiska ideal.
Skolpolitiskt handlade det om att ideologiskt förankra ”jämlikhet” som ideal och omistligt värde för alla. Med den nya enhetsskolan som grund fördes tanken fram, som en nästan ödmjuk önskan om ”ökad jämlikhet” för att markera, att det inte var fråga om ett absolut krav, utan något som på sikt skulle växa fram.
Det var alltså ingen revolutionär omvälvning man önskade, utan snarare en evolutionär social process, eftersom det i grunden ansågs vara en ofrånkomlig utveckling. Det lilla, till synes, onödiga ordet ”ökad” var i själva verket nödvändigt i en demokratisk utvecklingsprocess, som vi i dag vet har varit framgångsrik under främst socialdemokratisk förvaltning.
Att den likvärdiga skolan drev samhället i riktning mot ökad jämlikhet, var något som stämde väl överens med socialdemokratisk ideologi och praktisk politik, men det sågs också med misstro av dem som såg jämlikhetssträvandena som alltför långt drivna socialistiska ambitioner. Kritiken växte under 1980-talet.
Så kom 1990-talets politiska omvälvning med kommunalisering, skolpeng och fristående skolor, som inte bara skapade organisatorisk oreda utan och också förvirring om vad som var skolans viktigaste uppdrag. Och mitt i allt detta organisatoriska kaos, som skapades, presenterades den utredning, Skola för bildning, SOU 1992:94, som slog fast att det gällde att säkerställa likvärdig och kvalitativ god utbildning över hela landet,
Motsatserna stod tydligt mot varandra. Man genomförde organisatoriska förändringar men gav samtidigt direktiv om bevarade institutionella drag. Den pedagogiska forskningen slog larm om att kommunaliseringen skulle kunna innebära att det svenska nationella skolsystemet skulle upplösas. Den varningen tog tyvärr inte det socialdemokratiska partiet på allvar, eftersom man själva bidragit till reformens genomförande. Reformen med skolpeng och det fria valet under Bildts regering fullständigade upplösningsprocessen.
Resultatet, vet vi nu, har sammantaget för svensk skola blivit, en omvänd revolution – inte förbättringar utan försämringar. Den svenska skolan har gått en katastrofal utveckling till mötes med dokumenterat sjunkande kunskapsstandard, problematisk betygsinflation och allmän rättsosäkerhet. Och skattepengar ursprungligen avsedda för utbildning har kunnat omvandlas till vinst för stora skolkoncerner.