Krönika
Skolavslutningar är fina grejer. En högtidlig ceremoni där läsårets slut uppmärksammas tillsammans med elever, lärare och familjer. Men i ett sekulärt land som Sverige borde examensdagen bara i undantagsfall firas i kyrkan.
Den blomstertid nu kommer är en psalm med imponerande många år på nacken. På Wikipedia framgår att textförfattaren Israel Kolmodin år 1693 inspirerades efter att ha promenerat vid Hångers källa utanför Lärbro på norra Gotland. Han var på väg för att predika i Ganns kyrka.
Många år senare blev psalmen ett typiskt och återkommande inslag på skolavslutningar. Texten passade bra inför sommarlovet och många har fällt en tår när barnkörer framfört den.
Men varken psalmer eller kyrkorum hör hemma på skolavslutningar. Visserligen har Skolinspektionen med förbehåll gett grönt ljus till ”Den blomstertid nu kommer” och kyrkan. Psalmen för att just den sticker ut och har en tradition kring sommar.
Avslutning i kyrkan är okej om det inte finns någon annan lokal att samlas i. Det stämmer ibland in på landets glesbygdsområden. Men i större städer är det väldigt märkligt att man fortsätter använda sig av kyrkor. När det finns idrottshallar, konsertlokaler, föreningshus eller varför inte vara utomhus i solen på skolgården?
En skolavslutning i en kyrka får inte ha några religiösa inslag. Inga böner eller välsignelser. Ändå kommer rapporter varje år att just så är fallet ändå. Prästen passar på i sin arbetslokal. Säkert inget illa ment, men det är inte rätt att barn ska behöva delta i det. Man kan tillhöra en annan religion, ha flytt från en destruktiv kristen miljö, vara ateist eller agnostiker.
Skolan ska undervisa i religionskunskap, men själva eventuella utövandet hör till fritiden och privatlivet. Varje elev måste kunna känna sig helt trygg i skolan. Det är deras arbetsmiljö. Kyrkan har därför ingenting med skolavslutningar att göra.
Bara knappt en fjärdedel av svenskarna tror att det finns en gud, vilket är den tredje lägsta siffran i världen. Kyrkan är skild från staten sedan år 2000. De första åren efter millennieskiftet kan man förstå att skolorna behövde tid att planera om. Men efter 23 år är det skrämmande att det fortfarande sker skolavslutningar i kyrkan. Skolorna både vet och kan bättre än så.
Var finns de modiga rektorer som vågar säga nej. Till nästa sommar vore det befriande om fler skolhuvudman gick ut med att de firar av eleverna på neutral mark. Vem tar första steget? Frågan är om det blir en kommun eller en friskolekoncern.