Krönika
Svensk välfärd bygger på några grundläggande principer. Solidarisk finansiering där vi alla, efter förmåga, bidrar till de skatteintäkter som behövs för att bedriva bland annat vård, skola och omsorg. Polis, rättsväsende och försvar. Stöd till kultur, föreningsliv, idrott och civilsamhälle. Så många samhällsbärande grenar som tillsammans utgör det Sverige vi älskar. Det bygger på principen om universalism. Att välfärden finns för alla. Det spelar ingen roll vem du är, vi har alla lika rätt till sjukvården, skolan och omsorgen och allt annat.
Om jag jämför välfärden när jag växte upp jämfört med i dag syns väldigt stora skillnader. Inte minst på grund av tekniska landvinningar. Där människor i dag får behandling och medicinering mot allvarliga sjukdomar fick man när jag var liten en dödsdom och smärtstillande.
Skillnaderna i skolan är enorma. Skolan förväntas i dag och tar ett oerhört mycket större ansvar för de sociala delarna. Rasterna när jag gick i skolan var inte sällan att betrakta som slagfält men att någon vuxen förväntades ta ansvar för konsekvenserna har jag ingen minnesbild av.
Ambitionsökningarna är desamma inom omsorgen där vi gått från generationsboenden och långvård till särskilda boenden och hemtjänst med en helt annan kvalitet och ambition.
Det är lätt att glömma att allt inte var bättre förr och att den livskvalitet merparten av Sveriges medborgare i dag är oöverträffad någonsin i historien. Däremot ser vi att ojämlikheten ökar och att livschanserna för de sämst ställda försämras.
Men finansieringen av välfärden oroar mig. Bara vid millennieskiftet var varannan krona i välfärden finansierad av staten, varannan av kommuner och landsting. I dag finansierar staten endast var tredje krona. En allt större andel av välfärden finansieras således av de med allra sämst marginaler.
Ambitionshöjningarna och förväntningarna matchas inte av budget. Årligen urholkas statsbidragen och i år drar staten mer eller mindre undan mattan, i synnerhet på sjukvårdssidan. Konsekvensen blir att välfärdens medarbetare får springa snabbare och slita hårdare. Det kommer inte att hålla och det krävs skyndsamma åtgärder för att trygga välfärdssektorn på både kort och lång sikt.
Staten beslutar gärna om ambitionshöjningar både direkt och indirekt men tar mer sällan ansvar för att vi som ska utföra arbetet ges rätt förutsättningar att göra det. Med det skapas det också stora gap i medborgarnas förväntan på välfärden och kommuner och regioners möjlighet att faktiskt leva upp till det. Det gapet behöver stängas men det görs inte genom effektiviseringar och besparingar. Det görs genom ett större statligt ansvar och omfördelning.
Filip Reinhag (S), Regionråd