Krönika
Jag har vissa förväntningar på 2025. 2024 var ju ett i många avseenden mörkt år, vilket får mig att än mer hoppas att 2025 blir ljusare och fredligare. Ryssland måste lämna Ukraina, fasorna i Gaza måste få ett slut!
Härhemma är det också mörkt; många lider svårt ekonomiskt och välfärden knakar i fogarna eftersom resurserna är så skrala. Det måste inte vara så här, det är ett resultat av den SD-styrda regeringen brist på markkontakt, brist på solidaritet som medel för att åstadkomma sammanhållning och gemensam styrka.
Jag befann mig i Finland vid nyår och lyssnade då till president Stubbs nyårstal till nationen. Det var ett allvarstyngt, men likväl hoppfullt, tal. Presidenten har ju viss makt i Finland, inte minst ifråga om utrikespolitiken, en ledare att räkna med. Det gläder mig att Stubb gjorde kraftfulla markeringar för öppenhet och tolerans, mot rasism, och för alla människors lika värde. Jag skulle verkligen önska att Sverige i statsministern hade en modig ledare, som orkade hålla extremhögern stången, som inte bara lät sig hunsas av Åkesson.
Så är alldeles uppenbart inte fallet, inte heller lyfter Kristersson på samma vis som Stubb den växande ojämlikheten som ett gravt samhällsproblem. Ojämlikheten försvagar vårt samhälle rent faktiskt, släcker livschanser, kväser begåvning, men den ökar också vår utsatthet mot yttre hot.
Även om USA:s tillträdande president Trump har lovat att avsluta kriget i Ukraina i en handvändning, lever vi likväl i en tid där vårt sätt att leva provocerar och där svensk säkerhet måste stärkas. Det arbetet fordrar tillit. När många upplever att samhället INTE finns där för dem, att de upplever sig i övergivna eller motarbetade i sin strävan att bygga ett fungerande liv för sig och sin familj, då brister tilliten och vi försvagas. Det är så förkrossande tydligt att det nu behövs MER av generell välfärd och omfördelning av resurser.
Att den SD-styrda regeringen skulle komma på andra tankar under 2025, och plötsligt prioritera barnfamiljer och pensionärer framför höginkomsttagare förefaller inte sannolikt, men kanske, kanske, skulle det kunna bli ändring i synen på Gotland i alla fall - att det säkerhetspolitiska läget fordrar att vi har en välfärd som fungerar i fredstid för att bistå oss i tider av ofred, och kommunikationer som medför ett rimligt leverne på vår älskade ö.
Det är väl inte orimligt att önska av det nya året? Inte heller att den som leder regeringen ska markera hårdare mot rasism och intolerans (och väldigt gärna också i praktiken bekämpa ojämlikheten), och stärka oss som land.
God fortsättning på 2025!
Hanna Westerén (S)
Riksdagsledamot