Krönika
Tankesmedjan tiden släppte för ett tag sedan en rapport med titeln ”varje förslösad skattekrona”. Jag rekommenderar alla som är intresserade av samhällsfrågor att läsa rapporten. Slutsatsen Anne-Marie Lindgren, som författat den, gör är att väldigt få av de argument om fördelar med privata intressen i välfärden som fanns inför systemskiftet har blivit besannade.
Vad har hänt med vården, skolan och omsorgen under den nyliberala eran? Offentlig sektor var en utskälld sektor vid tiden för avregleringarna. Lite stelbent, låg grad av valfrihet och uniformt. Tanken med privatisering av skolan var att det skulle uppstå en mångfald av aktörer med nya pedagogiska grepp som bättre kunde möta elevers olikheter. Vad fick vi då? Ett fåtal gigantiska skolkoncerner, ett och annat kooperativ men i sammanhanget en försvinnande liten andel.
Inom skolans värld syns tydligt att privata skolor har en lägre andel behöriga lärare. Detta trots att de företrädesvis är etablerade i städerna där det i dag är lättare att rekrytera. Skälet till den låga andelen är enkel. Obehöriga lärare har inte lika höga löner.
Inom omsorgen syns liknande mönster, en lägre andel med utbildning och lägre löner. Här spelar arbetsvillkoren en större roll i löneskillnaden. Privat omsorg har en mycket högre andel deltidsanställda och timvikarier än offentligt driven omsorg.
Bättre går det för bolagens chefer. De verkställande direktörerna i de sex största vård- och omsorgsföretagen tjänar tillsammans 42 miljoner kronor om året, motsvarande 580 000 kronor i månaden. Betydligt mindre än exempelvis generaldirektörerna för de nya myndigheter som arbetar med tillsyn av deras verksamhet.
Inom vården har systemet skapat en situation där alla slåss om de friskaste patienterna men där det offentliga står kvar med de mest komplexa patienterna.
Att det blir så här beror på systemet. Med fasta, schabloniserade ersättningar är den enda möjligheten att skapa vinst till ägarna att skära i kostnaderna. Kostnaderna i välfärden består i huvudsak av löner och lokaler. Därför blir generellt sett bemanningen lägre, därför betalas lägre löner, därför är barngrupperna större. Välfärdsföretagen kan inte i nämnvärd utsträckning påverka sin intäkt bara sina utgifter.
Så den kostnadseffektivitet som borgerliga debattörer och politiker menar att privata välfärdsföretag bidrar med handlar i slutändan om fler obehöriga lärare, mindre personal på äldreboendena och behandling av mer friska patienter på vårdcentraler.
Vad vinner samhället, förutom VD:ar och ägare till företagen, på en sådan ordning?
Filip Reinhag (S), oppositionsråd