Krönika
Varning, denna text innehåller spår av nostalgi som kan förorsaka en allergisk reaktion hos känsliga läsare.
Det känns som att jag växte upp under en historisk parentes. Min uppväxt i Långshyttan och Falun präglades nämligen av framtidstro. Gunnar Sträng, finansminister 1955–1976, levererade den ena välfärdsreformen efter den andra.
Dörren till utbildning stod öppen, vi tvivlade inte på att vi skulle få jobb och vi såg fram emot en ljusnande framtid.
Vi är många som märkligt nog har klarat livets vedermödor trots att vi fick gå på en skola bara för att vi bodde i närheten.
Ingen var upprörd över att barn från alla möjliga förhållanden gick i samma klass och glädjebetyg var ett okänt begrepp.
Nu har vi en skola som ska se till att ingen drabbas av samma öde och kopplingen mellan kunskaper och betyg är det inte så noga med.
Vi ska kunna välja bort dåliga skolor, en idé är ju annars att en politikers främsta uppgift ska vara att se till att det inte finns några dåliga skolor.
En gång hade vi bostadsdepartement med bostadsministrar som ansvarade för bostadsfrågor.
Allmännyttan växte fram och det byggdes en miljon bostäder. Vilken grej, samhället hade ansvaret för att medborgarna fick tak över huvudet!
Det fanns ett hopp om att allt skulle bli bättre, men så tvärvände allt.
En finansminister som talar om solidaritet och lanserar nya välfärdsreformer lär vi inte få skåda på länge, skattesänkningar och nedskärningar av välfärden kommer det däremot att finnas gott om.
Någon bostadsminister som har uppfattat att det råder en monumental bostadsbrist och som kommit på att det behöver byggas bostäder har vi inte sett på många år.
Så var finns hoppet, framtidstron och känslan av samhörighet?
Ja, inte finns den i bostadskön, sjukvårdskön, välgörenhetskön, arbetslöshetskön eller i de allt längre köerna till BUP. En klimatkris som nonchaleras är inte någon grogrund för framtidstro, inte heller en välfärd som rustas ner.
När Kristersson valdes till partiledare sa han att M skulle skapa ett ”land för hoppfulla”. När M lierade sig med SD så tog det hoppet definitivt slut.
När John F Kennedy talade till studenterna i Berlin sa han:
”Så är vi alla drömmare och visionärer, låt det aldrig bli sagt om denna generation att vi lämnade idéer och ideal åt det förflutna, beslutsamhet och rätlinjiga syften åt våra motståndare”.
Kom igen, vi behöver ha drömmar och förhoppningar om att något annat är möjligt än bostadsbrist, nedskärningar, klimatkris, brottslighet och skuldbeläggning av människor som kommer från andra länder.