Krönika
Rapport från en dag i åldringars värld. Den grupp som Rolf Öström (M) anser det är synd om eller hur det nu var. Jag snubblar upp i natten i vanlig ordning, kollar hans andning tillför hjälpmedel att andas in. Hämtar kolsyrat vatten i kylskåpet, letar upp sugrör. Letar upp andningsflöjt och fjärrkontroll som är på drift i sängkläderna. Ramlar i säng.
Vaknar av en radio på full volym, ett bra sätt att väcka en döv maka. Snubblar denna gång på en katt och far in i bokhyllan. Vid hans sängsida trampar fossingarna i vatten men inte vatten utan saft för det klibbar. Hela sängbordet är vått och alla attiraljer. När jag skall hissa upp honom ur det våta är fjärrkontrollen död. Kladdig av saft. Torkar allt fort, hämtar medicin, kämpar med att få i honom vatten liggande. Höj och sänkbar säng utan fjärrkontroll kan man glömma. Inväntar hemtjänst och far till Snicken. Skruvmejsel till den ynkliga skruven till batteri är naturligtvis söndervriden. Får nya mejslar, nytt batteri men likafullt är fjärrkontrollen död. Fortsätter till Konsum. Måndagmorgon få människor i Coronatider. Inser när jag står där med böckling i hand att ingenting utförs för pensionärer. Allt är storpack eller 3 för 2 och i den vägen. Jag vill ha två böcklingar, men det finns inga, bara förpackningar för familjer och storätare. Inser att jag de två sista åren har slängt en oändlig massa mat som vi inte förbrukar och vem vill ha en öppnad förpackning i dag.
Hem igen, ringa Mio för att få en ny fjärrkontroll. Tar en vecka, jag förklarar läget. Gammal, strokeskadad. De kan inte komma förrän om 2 dagar. Under tiden kommer hemsjukvården. Avbrott provtagning nya mediciner, vänlighet och en god människa.
-Så vad gör ni? säger hon. Skall ni inte skicka efter en sjukhussäng? Maken rynkar pannan. Själv tänker jag på förvaring av säng. In och ut. Inte helt enkelt. Nu är klockan tolv och jag måste själv ha frukost. Maken har fått soppor mellan alla språng jag gjort. Nu gör jag omelett. Då efterfrågas toalettbesök. Så får det bli. Drar av stekpannan. Den goda sköterskan är kvar. Upp ur rullstol ner på toalett. Ser doktor Jeanne Claude framför mig som skäller på mig för att jag lyfter. Men lyfter gör jag fast närmare kroppen nu när jag har känning av kotkompression. Ut igen häller äggblandningen i stekpannan. Då ringer lammbjällran. Han är färdig lägger ett lock på omeletten och rusar ut ur köket men går ner i varv vid framkomst till toa. Upp med man och byxor o över i rullstol. Ute i köket står den snälla sköterskan och passar omeletten. Tack o lov inte bränd.
Ringer Mio igen får veta att de hittat en fjärrkontroll i butiken. Ringer dotter men i dag arbetar hon inte i stan. Ringer dotterson och får mitt i alltihop veta att han blivit friskförklarad från sin cancer. Jubel. Kan du köra ut med fjärrkontroll, hämtas vid Mio. Ja, men jag har ingen bil nu. Kom när du kan. Han kom men fjärkontroller kräver nu för tiden manualer. Sängen förblev död eller dess kontroll. Hur han än gjorde. Youtube hjälpte inte och Mio dröjer två dagar. Det blir att packa filtar under huvudändan men att dricka liggande är så svårt. Har varit uppe 4 gånger i natt för att klara livhanken på maken och ännu en natt återstår. Men det är inte synd om gamlingar, det är bara så att allt som produceras är gjort för ungdomar. Vi har så mycket att vara tacksamma för i slutet av våra liv. Det är också en sanning.
Gott nytt år.