Krönika
Så här två veckor efter valet får jag ofta frågan om hur jag mår. Det är många som förstår att Sverigedemokraternas framgång och politik kommer ha förödande konsekvenser på en andra generationens invandrare. Deras rasistiska politik är dock så normaliserad att den knappt märks av längre. Men i ärlighetens namn är det inte Sverigedemokraterna som gör mig mest arg, utan det är alla så kallade feminister som röstat på högern. För jag är inte bara andra generationens invandrare, jag är också kvinna.
Du sitter där med ett stort leende på läpparna över att du deltagit i valet. Du pratar snabbt och oavbrutet om att du använt din demokratiska röst för att förhoppningsvis förändra Sverige till det bättre. Trycket ”I am your sister” på din vita t-shirt stirrar mig rakt i ansiktet. Det är en feministisk tröja. Ett tryck som ska visa på systerskap. Solidaritet. Och en gemenskap. Jag känner ingen av dessa saker under vårt samtal. För du berättade precis med stolthet att du röstat höger. För att ”Magda-priserna blivit för höga”. För att du inte gillar skatter. För att välfärden inte är en prioriterad fråga för dig. Men du har aldrig heller varit i en situation där du behövt förlita dig på välfärden i särskilt stor utsträckning. Något besök på en vårdcentral någon gång, men inte mer än så.
Tankarna förs direkt till de kvinnor i Sverige som kämpar dagligen i den söndereffektiviserade vården. De kvinnor som kämpar varje dag för att göra det bättre för alla Sveriges medborgare. Jag tänker på kvinnorna i förorterna som behöver begrava sina barn. På förstföderskan. HBTQ-kvinnor och icke-binära. Jag tänker på vilka konsekvenser sänkta skatter och en bortprioriterad välfärd kommer få i Kristerssons Sverige. Jag tänker självklart också på SD:s inflytande och hur det påverkar kvinnor med annan etnisk bakgrund. Inte ens aborträtten är säkrad och stödet till civilsamhället och biståndet kommer kanske också att offras. Och det är kvinnorna som drabbas.
För att rösta höger innebär inte bara att släppa fram SD. Utan det innebär också att man röstar på en anti-feministisk politik. En politik som inte tar hänsyn till sexismen och de strukturer vi har i samhället. Men det har blivit en trend. Att rösta på ”snygg-Ebba”, bara för att hon är snygg och aktiv på sociala medier. Att rösta på Ulf Kristersson för att man inte gillar tanken på en kvinnlig statsminister. Sedan sitter man på ett café, stolt över att ha bidragit till ett bättre Sverige och menar att systerskap är viktigt. Kvinnoföraktet lyser lika starkt som den vita bomullströjan.