Krönika
Hur vill du gå ut ur livet? Hur vill du dö? Jag vet att jag kom till världen i en säng på Storgatan 49 mitt under brinnande krig. En säng med sänggavel i fotändan. Otroligt. Nu skall man åka ut ur samma liv på en förfärande luftmadrass som den palliativa vården tvingar på ens kropp och som den glider omkring på utan att kunna få fäste. För vems skull? Det finns säkert svar men ingen naturligtvis, ingen talar om dess funktion, vad den är till för. Den finns plötsligt där att glida över. Inte kunna sitta upp. Inte kunna få fortsatt fäste i livet som fortfarande varar.
Jag vill inte åka omkring som en isbit på hal yta och bli när sjukvården bestämmer att nu är det dags att skicka iväg denna människa, utan att kolla hjärta och lunga. Läkare finns men aktar sig för att visa sig. De kallar det säkert för symptomlindring men patienten får inte välja själv.
Idag är du inom vården patient, utlämnad till vårdens godtycke, när sjukvårdspersonal resonerar om livets slutskede på egen hand utan att öppet klargöra för den sjukes omgivning. Den upplevelse jag och min familj gått igenom när ens man och pappa går bort önskar jag ingen. Absolut ingen och framför allt inte den människa som förs över gränsen, som tvingas påbörja slutet utan vetskap. Vad den människan inte får möjlighet att redogöra för, bestämma över sin kropp, vara närvarande i om möjligt till sista andetaget. Hur hen vill dö. Alla dör inte knall och fall på hjärtmedicinsk avdelning, inte heller på onkologen.
Covid har visat det ännu tydligare.
Du lägger möda på födelse, namngivning, bröllop, högtidsdagar, men livets slutskede blir utan värdighet och sen dyker folk upp och frågar efter begravning. Ingen vacker ceremoni i livets påbörjade sista stund existerar. Det trodde jag var den palliativa vårdens själva syfte, för den döende som nu förunnas denna ynnest i livets slutskede. I katolska kyrkan finns smörjelsen. I vården tystnad.
I Sverige finns inga juridiska direktiv för livets slutskede i sjukvården. Patienten är utlämnad till vårdens godtycke som jag som närstående upplevt i en icke förutsedd situation. Frågan är då vem som tar besluten på en avdelning på ett sjukhus om att påbörja slutet. För det sker med jämna mellanrum i tysthet naturligtvis. Det kallas palliativ sedering att bli drogad. Är patienten medveten om vad som förestår? Informeras de närstående? Sköterskor tycks ta över vården, läkare uteblir. Kommer inte ens in och förklarar dig död. Dödsattest existerar inte längre. Död är död. Klockan får bestämma. Människan, den döde, blir i stället en del av skatteverkets hantering.
I sjukhusvärlden pågår dödshjälp i det tysta. Medge detta i stället för att motarbeta en lag om svensk dödshjälp. Vetskap om dödshjälp även om den aldrig utnyttjas ger en människa oberoende och sinnesfrid. Glöm aldrig det. Eller snarare håll detta i minne.
Ingrid Thunegard