Krönika
Det råder en tydlig otydlighet om vem som skall leva och vem som skall dö.
Det ringde en kvinna från Göteborg som gråtande sa att hon upplevt samma förfarande på onkologen i Visby som den gode maken fick uppleva i dödstunden. Hon var tacksam för att jag belyst bortgången på onkologiska avdelningen, hennes dotter hade förra sommaren utsatts för liknande slut. Personal hade satt igång döendeprocessen utan att familjen förstod vad som hände. Nu sa denna kvinna att hon inte vågade åka till ön och hälsa på sina barnbarn om hon skulle bli sjuk för att inte bli utsatt för samma öde.
Jag tog emot hennes gråt. Inget annat kunde jag göra men föreslog att hon skulle vända sig till patientnämnden, en nämnd som blivit uppenbarad för mig när jag mötte efterlevande vården. ”Det har vi redan gjort”, svarade kvinnan ”vi har vänt oss till alla”.
Det är mycket som uppdagas i livets slutskede eller när en närstående gått bort. Som till exempel efterlevandesamtal.
Fyra dagar efter makens i mina ögon trista bortgång ringer en sköterska från onkologen och talar om efterlevandesamtal. Som alltid när man blir upplyst på ett sätt som man inte förväntar sig, blev jag oerhört förvånad. Vi hade hemmet utrustat för palliativ vård och besök av ett team som kändes varmt och då tryggt. Till min förvåning hörde ingen från den palliativa vården av sig efter den gode makens död. Huset var fullt av mediciner och annat riktat mot döendeprocessen. Ingen frågade efter vare sig medikamenter eller mig. Jag ringde upp en sköterska i hemvården och bad henne komma och hämta det jag inte längre behövde.
Så ringer telefon och någon kallar sig efterlevandevården. Jag blir bara rasande. Jag hade lämnat en livlös man i en livlös miljö och fylld av ilska över avsaknad av information men framförallt empati.
Sköterskan som ringer fanns hos oss under två nätter. Hennes mjukhet och återkommande besök i sjukrummet hade i sig ingett lugn. Nu hör hon bara mitt ursinne på telefon och säger att du skall nog prata med onkologläkare. Jag fick välja läkare och valde den som deltog i starten av den palliativa vården i december i vårt hem, en vård som fanns i två månader till ingen nytta i slutet.
Jag fick samma svar vid besöket. Ansvaret för att maken flyttats till onkologen låg på medicinläkaren den dag maken kom in akut. Inför helgen skickade han oss från hjärta till onkolog. Journalerna säger ingenting. Det som efterlevandepersonalen tillstod vid mitt köksbord efter samtal var att det hade saknats nödvändig information om varför maken flyttades, varför de tog ifrån honom mat, medicin och vatten. Men det var fortfarande medicinklinikens ansvar. Och ville jag, som jag nu förstod att jag i praktiken gjorde, klaga, fick jag vända mig till patientnämnden. Då uppstod en kunskapslucka i mitt huvud. Vad är nu det och varför?
Om tillräckligt många klagomål om samma omänskliga vård kommer in till patientnämnden så måste de väl se över vad som pågår?
Man kan fråga sig om det är den slimmade organisationen politiker skapat som råder över livets slutskede eller bristen på empati som därigenom ökade. Eller är det som maken sa när djurindustrin utvecklades att snart kommer vi att behandla människor som djur.
Ett är säkert det råder en tydlig otydlighet om vem som skall leva och vem som skall dö i en livlös miljö lika livlös som dödstunden själv.