Jackan som blev en kudde

– Jag brukar säga att jag håller på med filosofisk design. Att låta livets glädje och sorg få vara en del av det vi omger oss med, skapar en personlig inredning.

Med en utbildning som industridesigner är det kreativitet och fiffiga lösningar som präglar Amalia Ericssons liv. I den lilla, men mycket strukturerade ateljén i lägenheten i Visby formger och tillverkar hon kuddar, lampor och mattor av återvunnet skinn.

Men den här berättelsen börjar egentligen i ett litet torp i Småland i mitten av 1900-talet. Där bodde Amalias farmor Hildur och farfar John och deras 13 barn, där Amalias pappa Sölve var näst yngst i syskonskaran.

Amalias företag Hildur2John har döpts efter de småländska farföräldrarna som satt starka spår i hennes liv, med minnen som hon vårdar ömt.

– Jag såg mycket upp till farmor, hon var min enda idol. När hennes yngsta barn var ett år blev hon änka med 13 barn. För en annan som bara har ett barn är det här svårt att förstå, hon var verkligen den största optimist som jag träffat. Hon var så otroligt trygg och kärleksfull.

När Amalia utbildade sig till industridesigner blev hennes pappa Sölve svårt sjuk. 2009 avled han, och det var efter avslutad utbildning som hon bestämde sig för att göra ett nytt avstamp i livet och starta ett eget företag. Hon berättar kärleksfullt om pappa Sölve som var kreativ och lekfull.

– Man kan säga att det blev början på min personliga resa. Pappa finns med mig hela tiden. Han var så påhittig och klurig, jag har verkligen mycket att tacka honom för. Det jag har känt och upplevt har paketerats i det här.

Amalias affärsidé är att ta hand om gamla skinnjackor, som ändå hängts undan, och återanvända skinnen till kuddar, mattor och mycket mer. En skinnjackas patina är obetalbar och materialet är inte förstört, förklarar hon.

– Tanken är att man ska kunna lämna in sin gamla jacka och så omvandlar jag minnena till något som finns med igen, men i en ny form. Dessa minnen, både glada och sorgliga som blir något som åter får ta plats i ens hem och i samtalen, det tycker jag känns extra bra.

Idén kommer från så kallade klackmattor, eller lappmattor som de också kallades förr, och är en gammal metod att återanvända spillbitar av textil.

– Jag gör min egen variant på det. Vi måste helt enkelt göra produkter av återbruk, det finns inget annat sätt att gå om vi ska fortsätta att konsumera som vi gör i västvärlden, slår Amalia fast.

Mot slutet av intervjun plockar Amalia fram ett fotoalbum som Hildur gjorde till alla sina tretton barn. Hon berättar om farmor som målade om barnens skor, när de skulle ärvas, för att de skulle kännas som nya.

– De hade det inte lätt, men det fanns alltid en stor värme och kärlek i hemmet. Det här är mitt sätt att ge tillbaka, berätta och låta människors historier och livsöden få ta plats.