En rosa flamingo, en naken torso målad i kraftiga färger med fladdrande fjärilar och paret gråtrutar blickar mot besökaren i ramverkstan.
– Jag började slå ihop ramar här när jag var elva år, då cyklade jag hit efter skolan, säger Christer Pettersson och berättar historien bakom en av Visbys äldsta butiker.
År 1838 flyttade bokbindargesällen Carl Johan Ridelius från Stockholm till Visby. Dottern Anna flyttade år 1888 rörelsen till S:t Hansgatan 22, där den funnits sedan dess men med ändrad inriktning.
– Min morfar startade på 1940-talet Lennart Anderssons livs som sedan blev Signalen. 1962 sålde han och köpte det här, bokförlaget hade då börjat med inramningar, säger Christer Pettersson.
Christers mamma Lotta fick arbete i butiken, där hon 74 år gammal fortfarande jobbar kvar. Medan mormor putsade glasen fick Christer till en början en krona ramen i lön. När han var 14 år drabbades morfar av hjärnblödning.
– Sista året i skolan gick jag bara två eller tre lektioner på förmiddagen, på eftermiddagarna skötte jag inramningarna, säger Christer Pettersson.
Som 20-åring köpte Christer företaget och drev det vidare i morfars anda.
– Morfar uppfostrade mig att göra rätt. Man får lov att göra bra affärer, men man får absolut inte lura någon, säger Christer Pettersson.
Butiken sålde då souvenirer, konst och etsningar av kända gotlandskonstnärer som Erik Olsson och David Ahlqvist.
– Somrarna var helt fantastiska. Turisterna kom in och köpte etsningar och vi slog på ramarna medan de väntade. Vi sålde enorma mängder och det gick att tjäna pengar, säger han och berättar att det på den tiden hände att folk med tjocka plånböcker kom in och la upp ”30 lök” för konst.
1990 blev övervåningen i det antika huset galleri. Där har hundratals utställningar avlöst varandra. I december hålls den allra sista vernissagen, sedan är en epok över för det som varit något av en gotländsk kulturinstitution.
– Jag har älskat det, att det kommer folk som är intresserade av konst, säger Christer Pettersson.
Trots 44 år som rammakare älskar han fortfarande också att välja rätt träslag till rätt bilder och själva hantverket i sig.
– När jag kommer ner här och slår på lyset på morgonen får jag en härlig känsla. Rama kan jag göra i sömnen, men då tänker jag så mycket. Man är nog inte riktigt hundra, säger han med sitt typiska flin.
Med en kopp starkt kaffe, helst ostörd utan kunder i verkstaden, får Christer tid att vara kreativ och tänka framåt. För tre år sedan kom han på det som har blivit basen i företaget och anledningen till flytten ur de anrika lokalerna. Då inledde han samarbetet med jätten Bonnierkoncernen som säljer konst som Christer ramar in.
– Första året omsatte vi en miljon kronor. 2017 gjorde vi Lars Jonsson med Dagens Nyheter och sålde 600 bilder på åtta veckor. Allt skulle ramas, slås in med etiketter och skickas – det var då jag bestämde mig för att sälja, säger han.
Att lämna fastigheten i Visby innerstad, menar Christer Pettersson, är tvådelat.
– Det är givetvis känslomässigt, men förnuftet måste vinna. Saker är ting som man inte får gifta sig med, säger han.
Målet är att fokusera på samarbetet med Bonniers och han hyr nu lokaler utanför murarna. Han hoppas komma ner i heltid och 40-timmars arbetsvecka.
– När det var som värst dygnade jag och stod hela nätterna och ramade. Nu är jag nere i tio till tolv timmar och det har jag inga problem med, säger Christer Pettersson.
Det piper i mobilen och varje gång han kollar är det en ny order från Bonniersamarbetet.
– De har enorma muskler och när de trycker på med reklam i alla kanaler blåser det bara till. På fem dagar har jag fått ramningar för 160 000 kronor. Jag ramar hela tiden, jag gör inget annat, säger han.
Vad fastigheten med våning ovanpå och butikslokaler, totalt 300 kvadratmeter plus innergård, är värd har Christer Pettersson ingen aning om.
– Jag har lämnat det till mäklaren. Marknaden får avgöra, säger han.
Som köpman hoppas han på en ny fastighetsägare med åretruntverksamhet. Innan dess ska allt städas ur, ett arbete fyllt av nostalgi och minnen. Bland souvenirer och prylar i källaren hittar Christer mormors gamla svarta bakelittelefon med vev från våningen ovanpå där hon bodde.
– När man bad att få komma till butiken vevade hon på den. Det är otroligt vad tiden går – men någonstans måste man gå vidare, säger han.