Att jag nu minner om dessa två beror på att de tillsammans med mig bildade en trio som 14 midsommaraftnar i följd spelade på Kluckartäppu utanför Lau kyrka.
Det började med att hembygdsordföranden Stefan Haase ringde upp Allan och bad honom ordna med musik på midsommarafton utanför kyrkan. Året var 1997 och engagemanget utvidgades redan då vi direkt efter Lau förflyttade oss till Nabben i När för att spela för strandbodsägarna som dukat ett långbord dignande av kakor, tårtor och dryckjom.
Efter 2–3 timmars spel och avkoppling vid långbordet var vi inbjudna till familjen Nilsson där Doris ordnat med förtäring och massor med jordgubbar. Så förflöt åren, alltid med fint väder.
Det fjortonde året började midsommarveckan med att Allan ringde mig och sa att han nog inte var spelbar till midsommar. Va nu da? Jo, det var mänskliga faktorn, men inte av den sort som han beskriver i sin ”Ordbok”. Nej, denna var av sorglig art. ”Du förstår, jag vet ju precis hur man skall göra när man är inne i kätten hos en sugga med kultingar och hur man inte skall göra. Men mänskliga faktorn fick mig att fatta tag i kättens grind och vips högg hon mig i handen – bashanden.”
Men skam den som ger sig, Allan ställde upp med vänstra handen i stort bandage och skämtade galghumoristiskt att med den kunde han bara spela i moll.
I vår trio spelade Allan och Harald dragspel och jag fiol. Harald hade fin sångröst och nere vid Nabben sjöng han gärna några av Dan Anderssons visor och kompletterade sin repertoar med bravurnummer som ”O sole mio” och andra i den genren. Allans ”bashand” blev aldrig lagad och därmed blev den fjortonde den sista.