Ordet barnsängsfeber för tankarna till ett Gammelsverige med vaga kunskaper om bakterier och handhygien. När kvinnor började föda sina barn på barnbördshus ökade risken för att de skulle drabbas av den allvarliga febersjukdomen.
För 150 år sedan dog mer än var tjugonde svensk kvinna som födde barn på barnbördshusen i barnsängsfeber.
En ungersk läkare kom dåtidens smittkälla på spåren. Hans uppmaning om handtvätt gjorde under. Antalet drabbade kvinnor minskade radikalt – och när penicillinet så småningom kom kunde de flesta av de som drabbades bli friska.
Barnsängsfeber var därför ingenting som Amalia Ericsson och Fredrik Nilsson hade i tankarna när de åkte hem från BB till Stenkumla med sin nyfödda Svea och storebror Sigge i mitten av januari.
– Allt hade gått hur bra som helst, berättar Amalia.
Men efter något dygn började Amalia känna sig lite risig och febrig. Hon tog kontakt med förlossningen och åkte in, men kunde åka hem igen mot löfte om att höra av sig om det blev värre.
Det blev det.
– På natten gick det upp i en annan nivå. Det var som att det rusade i kroppen.
Amalia gjorde som hon hade blivit tillsagd. Hon åkte in till förlossningen direkt och här skulle hon komma att ligga isolerad i två dramatiska veckor.
Amalias barnsängsfeber orsakades av en vanlig bakterie: Streptokock A. Den var av en elak stam och den blev farlig när den tog sig in i Amalias kropp genom de sår som uppstått i samband med förlossningen.
Insjuknandet gick fort. Febern sköt i höjden. Och när det till slut var på väg att vända tog sjukdomen ny fart genom att Amalia fick lunginflammation och mycket svårt att andas.
Kroppen rusade. Amalia sov inte på en vecka. Till slut fick hon hallucinationer och svårt att tala.
– Jag började se konstiga grejer och tänkte att nu har jag blivit galen också, men jag fick det förklarat för mig: Hjärnan går ner till basic för att kroppen ska få kraft att bekämpa infektionen, berättar Amalia.
Att bli svårt sjuk mitt i lyckan över det nya barnet är omtumlande. Amalia hade en väldig dödsångest. Men närheten till Svea blev en läkning.
Även om amningen kostade energi blev den också en livlina att hålla fast vid.
– Det höll förvirringen borta. Och jag är så tacksam för att jag fick ligga på förlossningen där man förstod hur viktigt det var att jag fick ha Svea hos mig, säger Amalia.
Tacksamheten. Amalia återkommer till det ordet många gånger. Tacksamheten över att hon trots sin sjukdom inte missade Sveas första veckor i livet. Tacksamheten över sjukvården och alla som jobbar där. Tacksamheten över att tillfrisknandet kom och gick så mycket snabbare än vad hon vågat hoppas på. Tacksamheten över att hon lever i en tid när det finns bot.
– Tänk förr när de inte kunde få stopp på det... Jag är så otroligt tacksam att jag lever nu. Om det inte hade funnits antibiotika, då går det ju inte. Vi måste vara rädda om det enda botemedel vi har mot den här sortens sjukdomar.
Och när en nymatad Svea bjuder på ett snett leende i hennes famn tillägger Amalia:
– Och tänk att den här ändå kunde bli så bra... Hon är ju kanonfrisk!