Som 22-årig lärarinna gick Margit Söderberg med i scouterna 1947, och startade då en grupp blåvingar för tjejer i åldern 9-11 år. Sedan dess har hon varit konstanten i den gotländska scoutverksamheten. Margit, nu 92 år, kände tidigare i år att det var dags att lämna över till yngre krafter efter över 70 år. Hennes gärning har nu uppmärksammats med scouternas stora förtjänstmärke, den finaste utmärkelse man kan få inom scouterna. Under skärtorsdagen överraskades hon med utmärkelsen av representanter från Visby scoutkår.
– Jag har haft en sån otrolig glädje av scouterna, på samma sätt som med mitt jobb som lärare. Jag har hållit på med barn och ungdomar i hela livet och det har hjälpt mig att hålla mig ung, säger Margit Söderberg med ett stort leende.
Det är en synnerligen pigg 92-åring som tar emot hemma i huset i Visby, samma hus som hennes familj flyttade in i för 84 år sedan. Många minnen dyker upp under pratstunden. Margit berättar bland annat att man på Gotland var tidiga med att slå ihop flick- och pojkscoutkårerna, vilket skedde på 1950-talet.
– Vi var nog först i Sverige med att ta det steget. Men på lägren såg vi till att flickornas och pojkarnas tältläger låg på behörigt avstånd från varandra, säger hon med ett skratt.
Några år senare, omkring 1960, fick scouterna genom ett 30-årigt arrende tillgång till det då illa åtgångna Clematishuset på Strandgatan, med villkoret att man rustade upp det.
– Det betydde väldigt mycket för oss och verksamheten att få tillgång till den lokalen. Huset var fullkomligt förfallet, men med hjälp av medel från Allmänna arvsfonden så fick vi ordning på det.
Margit plockar fram en artikel ur en scouttidning. Den handlar om libanesiska scouters humanitära insatser i Syrien under rubriken "Enade fredskämpar".
– Det finns scouter runt om i världen som gör helt otroliga insatser, säger Margit och fortsätter:
– Jag är så glad att se att scoutverksamheten växer till sig här på ön igen.
Om du får välja en sak som är det bästa med scouterna, vad faller valet på då?
– Det är nog lägerbålen, och den gemenskap som man känner när man sitter där runt elden och sjunger. Den atmosfären är riktigt härlig.