Allt hänger på hur Louise Etzner Jakobsson gör ifrån sig på de kommande två, internationella, tävlingar som återstår innan kvalperioden är över. Presterar hon som hon gjorde på den senaste tävlingen så tror hon att hon har en chans. Det beror inte bara på hennes egen prestation utan också på hur många paralympicsplatser det blir i hennes klass. Just nu är hon rankad som 11, men räknar med att klättra. Vägen till Paralympics i Rio har varit långt ifrån spikrak.
– Jag har jobbat med att kunna trava bra i tre och ett halvt års tid, berättar hon.
Något som tidigare var en självklarhet har efter olyckan blivit en enorm prestation.
Den 5 augusti 2011 var en vacker sommardag på gården Bopparve i Eksta. Himlen var blå. Louise hade jobbat med en häst i skrittmaskinen tillsammans med sin yngsta dotter, Hanna, och hade ingen aning om att hennes liv var på väg att förändras för alltid.
– Jag skulle leda in en häst från skrittmaskinen. Solen sken. Det var det sista jag skulle göra innan lunch, minns hon.
Hästen blev skrämd. På något sätt satt Louise fast i hästen som skickade iväg henne genom luften. Hon minns bara fragment av själva olyckan.
– Jag kommer ihåg att jag satt fast och luftfärden. Jag minns alla gröna löv i träden, berättar Louise.
Sen svartnade det. Löven försvann och dottern, Hanna, trodde att hennes mamma var död. Hon rotade fram mobiltelefonen ur Louise ficka och ringde efter en ambulans, som kom att dröja i två timmar. Räddningstjänsten var snabbt på plats, men de vågade inte röra Louise, utan hon fick ligga på marken med filtar om sig.
– Jag kunde inte känna armarna och det gick inte att prata. Efter ett tag lyckades jag förmedla till Hanna att hon skulle lägga mina armar över mitt bröst, så att jag skulle kunna känna att de fanns där, berättar hon.
Hon minns att fåglarna sjöng och att det var fullt av upprörda människor runt omkring henne.
Hon sitter i en fåtölj på Bopparve gård som dottern, Lisa, tog över efter olyckan. I knäet sitter chihuahorna Clooney och Glory. Hon talar långsamt, måste leta efter orden, ibland darrar den vänstra handen lätt. Det är inte mycket som skvallrar om att Louise Etzner Jakobsson för fyra år sedan hade en tio centimeter lång fraktur i skallbenet, blödningar både mellan hjärnhinnorna och mellan hjärnan och den tunna vävnad som täcker den.
– När jag kom hem från sjukhuset fick jag inte göra någonting på tre månader, berättar hon.
Under den perioden tänkte hon inte så mycket på sin situation. Hon låg mest i soffan med hunden bredvid sig. Det var först när hon kunde börja med sjukgymnastik som hon insåg hur allvarligt skadad hon var. Lite berodde det på att själva olyckan hade varit så odramatisk. Hon blev varken avkastad, eller fick hästen över sig.
– Det här var ju en så löjlig situation. Hade jag suttit på hästen så hade ingenting hänt, säger hon.
Även om hon tidigt bestämde sig för att både bli frisk och att kunna rida igen, var de första 18 månaderna mycket tunga. Hon hamnade i en depression, något som är vanligt bland patienter som drabbas av en hjärnskada.
– Gunnar, hur lång tid tog det innan jag kunde bli arg, ropar hon till sin man som sätter på kaffe i köket.
Hon berättar att hon under en lång period bara grät, i stället för att bli arg. Louise blir trött snabbt och måste tänka på att fylla på med energi ofta.
– Det har påverkat mig som människa. Jag måste planera allt utifrån vad jag orkar och klarar av, säger hon
Hon har tappat sitt luktsinne, vilket gör att hon bara känner om maten smakar sött, surt, salt eller beskt.
– Det är jättejobbigt, konstaterar hon.
Louise har ridit sen hon var nio år och i 20 års tid var hon dressyrtränare och aktiv tävlingsryttare i grand prix-klass. Mindre än sex månader efter olyckan satt hon i sadeln igen.
– Bara skritt och galopp, men inget trav, då flaxade vänster arm och ben, säger Louise.
Det är fortfarande jobbigt att trava, men hon ger sig inte. Hon har ett lim som hon kan spraya på stöveln, så att den fäster lite vid sadeln.
I maj i år gjorde hon sin första tävling efter olyckan.
– Målet var att jag skulle orka ett helt program. Och så gick det ju mycket bättre än vad jag någonsin skulle trott, säger hon och lyser upp.
Ute i stallet med hästen Zernard, en fux med en liten vit stjärna i pannan, är rörelserna lättare. Hon tränsar honom med van hand och ger honom ett äpple. Ljuset strilar ner från takfönstren, som löper längs med nocken och Louise berömmer hästen när den står stilla.
– Mitt mål nu är att ta mig till Paralympics.
– Jag vill hela tiden prestera bättre, utvecklas och alltid ta ett steg till, säger hon.