Filmen är en humanism

Filmen är en humanism Inget annat medium påverkar oss som filmmediet gör. Det visade Cristina Bernhardsson Ribeiro i sitt föredrag för Gotlands Humanistiska Förbund 15 oktober. Med klipp ur filmhistorien ringade hon in brytpunkten mellan teknik, konst och människa. Det finns ett osynligt band till verkligheten bara genom själva filmtekniken. Regissören styr vad vi ska känna och tänka med hjälp av bild, ljud, ljus, musik, kameravinkel, klipp, blick. Cristina började med bröderna Lumieres första film 1895 där ett tåg kommer in på perrongen. Det sägs att publiken kastade sig ner på golvet i skräck för att inte bli överkörda. I dokumentärfilm är det verkligheten som visas. Kanadensiska filmen Nanook skildrar inuiternas liv på ett mönsterbildande sätt. Bilder på igloor och jakt tillrättaläggs. I själva verket användes gevär och inte harpuner. Arne Sucksdorffs film Människor i stad 1947 är en impressionistisk studie av livet och rytmen i en storstad sett i fågelperspektiv. I Cykeltjuven Vittorio De Sica 1948 lämnas filmstudion för en stadsmiljö med amatörskådespelare. Ytterligare realism tillförs när autentiska nyhetsklipp vävs in i filmer som Bloody Sunday 1972 Paul Greengrass. Katoliker i Nordirland demonstrerade mot den brittiska politiken och sköts ner av brittisk polis. Hur fungerar film som empatihöjare när alla anspråk på realism åsidosätts? Cristina tar som exempel den romantiska sciencefictionkomedin Eternal Sunshine of the Spotless Mind 2004. Hon visar också klipp från Dancer in the Dark. Alla nutida media har i vår tid en möjlighet att skapa en falsk verklighet. Det var Cristinas slutord.