Kerstin har arbetat med flyktingar i stort hela livet

Kerstin har arbetat med flyktingar i stort hela livet När Kerstin Blomberg var barn fanns det en farbror Konrad som brukade komma och hälsa på hos hennes familj på Fårö. Det var så det började, hennes intresse för de människor som av olika anledningar tvingats fly från sina hem.
Det berättade hon under ett föredrag för Senioruniversitetets medlemmar i Almedalsbiblioteket.
– Konrad var barn när han kom hit efter första världskriget. Barnen i Tyskland och Österrike hade det så svårt, att Sveriges dåvarande ärkebiskop väckte idén att de skulle få komma till Sverige en tid för att vila och äta upp sig.
Det handlade om åtskilliga tusen barn och enbart till Gotland var det cirka 250.
Mer kända är förstås de finska barnen som kom under vinterkriget och fortsättningskriget.
– Det var Sauli som kom till Bunge 1941, och senare kom också hans bror Heikki och syster Päivi. 
Andra världskriget ledde till tusentals flyktingar som kom till Gotland.
– Min mamma brukade berätta hur hon en dag var uppe vid fyren, och mötte en kvinna med ett barn i famnen. Barnet var dött. Hon glömde det aldrig.
Och en kvinna berättade för Kerstin hur slagbordet alltid var uppfällt, och om det inte fanns bröd så fanns det i alla fall alltid skorpor, för man visste ju aldrig när det skulle komma flyktingar igen.
1992 var det dags för nästa flyktingström. En Fåröbo som var ute en morgon mötte människor som verkade vilsna – de hade kommit med en båt som släppt av dem på stranden.
– Att jobba med flyktingbarnen är både sorg och glädje. De afghanska barnen som inte fick stanna, det var tungt. 
Men vilken glädje det kan vara när familjer återförenas!