Fyrväktaren om sina 40 år på Gotska sandön

Han tillhör den sista generationen som växt upp på Gotska sandön. Hans Hörlin berättar om världskrig, livet på sjön och vad som hände sen.

31 oktober 2018 12:00

Att lyssna på när Hans Hörlin, 81, berättar om sitt liv är det som att öppna ett fönser till en annan värld. Han som växte upp på Gotska sandön och blev öns sista fyrmästare är en del av allt det där som är annorlunda med norra Gotland.

En solig höstdag lutar sig Hans Hörlin tillbaka mot en stenmur på Enholmen utanför inloppet till Slite. Han passar på att åka med när engagerade entusiaster ska frakta två kanoner till fästningen på den lilla ön.

Där på en bänk lutar han sig tillbaka och berättar om hur allt började.

– Jag är uppvuxen på Gotska sandön, mina föräldrar flyttade dit när jag var nio månader gammal. Pappa var sjöman och hade som gått i land och fåt jobb vid Lotsverket, han blev en av fem fyrväktare där ute, berättar Hans Hörlin.

Familjerna som skötte fyren bodde i små villor på ön och de tolv barnen gick alla i en klass med samma lärare. Under Hans Hörlins första skolår pågick andra världskriget.

– Jag minns att man hörde kanonmullret efter 1944, i slutet av kriget. Det hände också att baltiska flyktingar från kriget kom till ön, oftast i små öppna båtar. Man tog hand om flyktingarna väl, innan de fördes vidare till Fårösund. Vissa av dem blev kvar, tack och lov.

Alla hade inte samma tur, 167 baltiska soldater som stridit för Tyskland utvisades till Sovjetunionen 1945.

Eleverna på sandöns skola gick ut efter sju år, Hans Hörlin var helt på det klara med vad som skulle ske därefter.

– Jag var 14 år och skulle fylla 15 när jag gick ut. Jag tog mig till Göteborg och kom in vid Sjömansskolan, från 16 års ålder fick man mönstra på som jungman och sköta enklare sysslor ombord.

Den tidens tonåringar hade ett annorlunda liv jämfört med dagens unga.

– Vi reste ut med ett skolskepp i fem månader. Sjömansskolan hade hyrt in flottans skepp Falken, ett segelfartyg tillsammans med fem erfarna befäl. Vi seglade till England, fortsatte till Azorerna och sen vidare mot södra Afrika.

Alla ombord var mellan 15 och 16 år och de vuxna befälens vilja var lag ombord.

– Det var ingen idé att diskutera med dem, de visste bäst.

Efter tre år till sjöss och nautisk utbildning i Stockholm så kom möjligheten att få komma ut och se Världen, att bli sjöman var det säkraste sättet på den tiden.

– Jag mönstrade på fraktfartyget Othem, som tillhörde Myrsten-rederiet. Vi gick mellan Medelhavet och USA. Jag kommer ihåg att jag firade jul i New York 1954. Julskyltningen var något annat än vad vi var vana vid hemifrån.

På den här tiden hade Sverige en stor handelsflotta, med tiden ändrades villkoren och sjömännen fick allt mindre tid att besöka hamnstäderna de angjorde.

– När jag och min dåvarande hustru fick barn beslöt jag att gå iland. Efter en tid blev ett jobb som fyrvaktare på sandön ledigt och vi flyttade dit.

1968 utnämndes Hans Hörlin till fyrmästare vid Gotska Sandöns fyrplats och tog över ämbetet efter sin far, Gunnar Hörlin. När fyren automatiserades två år senare, 1970, upphörde en epok i Gotska Sandöns historia.

– Då blev jag tillsynsman på ön i stället. Vi var fyra anställda där ute och jag blev kvar fram tills pensionen 2002.

Efter sammanlagt 40 år på Gotska sandön flyttade Hans Hörlin till Broa på Fårö. Några flyttar senare bor han med nuvarande hustru i lägenhet nära ishallen i Slite.

I dag finns ingen bofast befolkning på Gotska sandön.

Så jobbar vi med nyheter

Ämnen du kan följa