Klockan är 23 den 10 juni och de dunkande ljuden från studentvagnarna börjar avta när Visbynatten tar över och fordonen slutar att rulla ett efter ett. Linnéa Liljegren är hemma i radhuset i södra Visby. Hennes äldsta son har just tagit studenten och familjen har träffat en lycklig Alex när hans klass ätit middag vid Snäck. Firandet ska fortsätta på Gutekällaren och pappa Daniel Backéus och lillasyster Nelly är redan nere på stan för familjen har tänkt säga ”hej” till Alex en sista gång innan nattens festande drar igång. Men så blir det inte.
Linnéas telefon ringer, det är Alexs kompis som säger att det har hänt något och att Alex har åkt ambulans till Visby lasarett. Linnéa ringer Daniel. Regnet börjar ösa ner, det är mycket folk på stan och han och Nelly får inte tag i någon taxi. De bestämmer sig för att springa från Stora torget till lasarettet.
På sjukhuset får de det värsta tänkbara beskedet; Alexs liv gick inte att rädda.
– Det går upp och ner fortfarande, säger Daniel Backéus ett år efter den tragiska olyckan.
Han står vid köksbänken i det ljusa köket. Vid matbordet sitter hans sambo Linnéa Liljegren. I famnen har hon familjens minsting, Aison, sju månader gammal. Mittemot sitter Milton som snart fyller fem år. Han äter en havrekaka med chokladöverdrag. På övervåningen är hans storasyster Nelly, 16 år, med sina kompisar.
– Nelly Pelly, ropar han högt och retsamt för att få henne att komma ner.
Hon går första året på Wisbygymnasiet och nästan varje dag tränar hon fotboll eller spelar matcher med sitt lag P18. Förra sommaren förändrades allt när hennes storebror föll från studentflaket. Men Nelly har hela tiden hållit fast vid både idrotten och skolan.
– Det har känts bra för mig att få komma bort och inte vara hemma hela tiden. Men det är klart att det kan vara jobbigt, det var ju hans skola, säger hon.
Efter olyckan ville Nelly inte vara ensam. Vännerna avlöste varandra i hemmet och även Alexs kompisar fanns runtomkring.
– Du hade folk som sov hos dig ofta, fyller mamma Linnéa i och berättar om hur det var för henne:
– Den första tiden kommer jag inte ihåg så mycket ifrån. Jag minns att det kom och gick folk här hela tiden, säger hon.
Flera gånger under samtalet återkommer Linnéa till hur tacksam hon är över de anhöriga och vänner som fanns där när allt ställdes på ända.
Samtidigt som deras förstfödde rycktes ifrån dem för tidigt låg en lillebror i Linnéas mage och väntade på att få komma ut.
– Mitt största orosmoln var ju att du skulle braka ihop och att något skulle hända, men du var så stark, säger Daniel och tittar på sin sambo.
– Det var så klart jätteblandade känslor. Man funderade mycket på det här med att förlora ett barn och att samtidigt vänta ett, säger Linnéa.
I slutet på oktober föddes Alexs, Nellys och Miltons lillebror. Att han fick namnet Aison var ingen slump.
– Det var Alex som tyckte att han skulle heta det, han ville egentligen att Milton skulle heta det, berättar Linnéa.
Med två små barn i familjen har livet varit tvunget att rulla på i ett ganska högt tempo.
– Det blir ju vardag också. Vi har kanske inte haft chans att titta tillbaka så mycket. De här två tar hur mycket tid som helst, säger Daniel och nickar mot de yngsta barnen.
– Nu har jag blivit sjukskriven, när saker kommer i fatt. Man ska ha tid att sörja också och vara ledsen, säger Linnéa.
Alex Backéus var en lovande fotbollsspelare i FC Gutes division 2-lag. Han gick i pappa Daniels fotspår och var i princip uppvuxen på Gutavallen. Mycket av hans, och familjens liv, kretsade och kretsar kring fotboll. En hel klubb sörjde Alex.
Hans tröjnummer, 5, har pensionerats och hänger som ett minne på Gutavallen, en plats där pappa Daniel fortfarande tillbringar mycket tid.
– I början kändes det som att Alex fortfarande satt på bänken i avbytarbåset. Han var ju på Gutavallen nästan mer än vad han var hemma, säger Daniel.
Klubben startade snabbt en minnesfond och på hemmamatchen i dag delas de första stipendierna ut.
– Då lever minnet kvar. Tre grabbar får stipendier inte för att de är bäst i laget utan för att de bäst har verkat i Alexs anda, säger han.
Alex och Nelly stod varandra mycket nära trots att åldersskillnaden var fyra år. Han tyckte om att reta sin lillasyster och envisades med att hela tiden ha rätt.
– Han var rolig och skämtsam, berättar Nelly, men det är ett annat ord som dyker upp först när hon ska beskriva sin bror – omtänksam.
– Han brydde sig jättemycket och var alltid snäll mot alla. Vi pratade väldigt mycket om personliga saker med varandra, säger hon.
Nelly ler när hon minns tillbaka på hur det var att växa upp med Alex, samtidigt blir ögonen blanka av tårar och mamma Linnéa griper in:
– Ni har alltid kommit väldigt bra överens.
Nyheten om studentolyckan spred sig blixtsnabbt i Visby. Familjens telefoner började ringa och pipa oavbrutet.
– När vi satt i väntrummet på lasarettet så hade folk hört det och frågade vad som hänt och hur han mådde, säger Linnéa.
Rikspressen rapporterade om händelsen och bilder på Alex spreds i sociala medier. På lördagsmorgonen var alla gotlänningar medvetna om vad som hade hänt. Kvällstidningarna och lokalmedia ringde till pappa Daniel Backéus, som var i chock. Han intervjuades flera gånger dygnen efteråt.
– Allt det som jag gjorde i början... Jag vet inte om jag hade gjort samma sak i dag, säger han.
Linnéa hanterade det på ett helt annat sätt. Hon stannade hemma när det hölls minnesstunder i domkyrkan, skolan och på Gutavallen.
– Jag var inte ute, där det fanns folk, på fyra månader. Jag ville inte ens gå till affären för då kanske någon skulle vilja prata om Alex, säger hon.
Hon förklarar att det inte var så att hon inte ville prata om sin son, det var bara för svårt just då.
– Det var inte förrän han kom som jag gick ut för då visste jag att man skulle prata om honom istället, säger hon och ser på Aison i sin famn.
Alexs död blev en offentlig historia som berörde många. Det var inte bara det att Alex hade ett stort umgänge genom idrotten utan många som inte kände honom personligen påverkades av tragiken i att omkomma på sin studentdag. Studenten, en sådan lycklig dag som är en symbol för början på det vuxna livet.
– Jag läste allt som folk skrev och det var jobbigt. Jag var på alla minnesstunder för jag ville träffa folk och där fanns ju också hans närmsta vänner, säger Nelly.
På gräset intill olycksplatsen lades mängder med blommor, ljus och meddelanden till Alex. Det som ska sparas, har samlats in av familjen, och ligger nu på Alexs rum hemma i radhuset. Men minnesplatsen fylls fortfarande på med blommor och ljus ibland.
Exakt hur olyckan gick till vet inte familjen än. Familjen har inte läst varken polisrapporten eller läkarintyget.
– Den dagen kommer säkert när man vill göra det, säger Linnéa.
Fortfarande kan Linnéa tro att det är Alex som kommer hem när hon hör ytterdörren slå igen på nedervåningen. Alex kommer för alltid att saknas familjen.
– För mig märks det mest att han är borta på morgonen. Jag fick alltid se till att han kom upp ur sängen. Ibland skickade jag in Milton, som fick väcka honom och så hann de kramas lite, säger hon.
– Jag saknar alla diskussioner man hade, till exempel när det varit någon fotbollsmatch, fortsätter Daniel.
Nästa lördag, när ett år har gått, ska Alexs urna jordfästas på Östra kyrkogården i Visby. Då får familjen och kompisarna en plats, med en sten, att gå till.
Ett år har snart passerat och familjen har gått igenom alla högtider och Alexs 20-årsdag. Ibland sköljer en känsla av orättvisa över Linnéa.
– Jag kände aldrig någon ilska då, precis när det hände, men det kan jag känna ibland nu.
Men känslorna är blandade.
– Jag är ju också väldigt tacksam för den tid som vi fick tillsammans, säger hon innan vi skiljs åt.