I Träkumla vet man precis hur gammal sockenkyrkan är. En inskrift i triumfbågen berättar att i "Herrens år 1287 d.1 september invigdes denna kyrka". Det har gått 731 år sedan dess och en ansenlig del av denna tid – 100 år – har kyrkan tagits om hand av tre klockargenerationer Olofsson.
Träkumla kyrka var i dåligt skick på 1800-talet. 1868 övergavs kyrkan och i 50 år låg den öde, utan vare sig tak eller torn.
Den gamle klockaren i församlingen ivrade för en återuppbyggnad och till slut fick han som han ville: 1917 kunde kyrkan återinvigas.
Olof Olofsson vet inte om hans farfar Johan Olofsson var med redan vid återinvigningen, men han var åtminstone klockare i socknen 1919.
– Han har gjort katafalken som är daterad 1919, berättar Olof.
När Johan Olofsson dog 1948 tog sonen Harald Olofsson över. Och när tjänsten utlystes efter Haralds bortgång 1975 gick jobbet vidare till Olof.
– Jag var ju nästan uppvuxen i den här kyrkan. Jag hade varit med pappa där ända sedan jag var liten och hjälpt till med gräsklippning och gravgrävning, berättar Olof Olofsson.
Klockartjänsten i Träkumla har varit en bisyssla för dem alla. Farfar Harald jobbade som både klockare, byggmästare, fjärdingsman, slaktare och möbelsnickare. Och Olof hade jobb på Scooter-service i Visby till mitten av 90-talet, men när klockartjänsten kom att omfatta också de andra kyrkorna i Stenkumla församling blev han klockare på heltid.
– Jag har trivts bra. Det har varit ett väldigt fritt jobb och jag har fått träffa människor i både glädje och sorg, säger Olof Olofsson.
Den 3 december sätter han punkt och går i pension. Och någon fjärde generation klockare blir det nog inte i familjen Johansson.
– En av mina söner nosade lite på jobbet. Han sommarjobbade som klockare i några år, men nu pluggar han på fastlandet, berättar Olof.
Mycket har förändrats under Olof Olofssons fyra decennier som klockare. Präster har kommit och gått. Stenkumla pastorat har blivit en församling, där Träkumla är en av fyra kyrkor. Och gravgrävandet görs numera av maskiner. Förr grävde man för hand och i Träkumla är det lerjord.
– När man kommer ner en bit är det pinnlera. Då var det bara korpen som gällde, minns Olof.
Men klockan låter som den alltid har gjort.
I Träkumla kyrka sker klockringningen fortfarande manuellt. Olof Olofsson fick lära sig av sin far hur han skulle stoppa storklockan mitt i en sväng för att få till ett klämt.
– Det är en konst. Det gäller att få igång klockan lite och sedan bromsa, förklarar Olof Olofsson och fortsätter:
– Det är inte samma ringning överallt. Själaringningen är olika i alla kyrkor här. I Träkumla ringer vi klockan tio och klockan klämtar tolv gånger med en minuts mellanrum, sedan ringer båda klockorna tills klockan är halv elva. I Västerhejde kyrka är det nio klämt direkt efter sig, sedan ringer man i en halvtimme. Allt det där är säkert gamla grejer, men jag fick lära mig av min pappa hur det skulle gå till.
Ett helt liv i kyrkans närhet har inte gjort Olof Olofsson särskilt troende, men han tror att han kommer att besöka kyrkan när han har gått i pension.
– Jag kommer nog att sakna den, så jag kommer säker att gå i kyrkan någon gång då och då.