Berndt Helleberg

Skulptören Berndt Helleberg, Grötlingbo och Åkersberga, avled den 10 juni vid 87 års ålder. Skulptören, medaljkonstnären, samlaren av afrikansk konst. Han var också maratonlöpare och i yngre dagar även höjdhoppare med 189 cm som personligt rekord - i saxstil! Sprang gjorde han långt upp i åren; i vår familj odlar vi myten att han vid sitt första besök hos oss i Hamra skulle ha sprungit hela vägen - ett par mil - från familjens lilla gård Brunna i Grötlingbo. Det stället hade han och hans fru Margareta köpt redan 1958, med en liten, senare tillbyggd manbyggnad och en nedrasad ladugård, där man längre fram odlade både fikon och vindruvor. Sex år tidigare hade Margareta och Berndt gift sig. Bröllopsresan gick till Frankrike och till det gamla stenhus i Massif Central, som skulle bli en av familjen omhuldad samlingsplats. Två av barnen, Staffan och Ann-Sofie, bor nu i Frankrike, medan Tomas med hustrun Eva (Hållsten) och fyra söner är bosatta året om på gården Stockvike i Öja, Eva som keramiker och glaskonstnär, Tomas som möbelformgivare.
Detta - och det förhållandet att Berndt och Margareta båda är födda och uppvuxna i Härnösand och att Berndt har fått sin utbildning i skulptur på Konstfackskolan i Stockholm med Robert Nilsson som huvudlärare - får utgöra bakgrunden till en kort beskrivning av hans konstnärliga verksamhet. Jag blev bekant med Berndt när han 1991 visade skulptur och medaljkonst på Gotlands Konstmuseum. Ett litet speciellt inslag var att varje morgon under utställningstiden skulle en bronserad skulptur av frigolit bäras ut på museigården för att på eftermiddagen bäras in igen, något som för en åskådare kunde te sig överraskande med tanke på "bronsskulpturens" förmodade tyngd. Ett annat inslag var Berndts kvällsföreläsning med titeln "Att göra skulptur i Saudiarabien", en berättelse som innehöll en del fantastiska och fantasieggande detaljer kring uppförandet av den väldiga skulpturen. Konstmuseet förvärvade den lilla skulpturen "Medeltid" av bockad kopparplåt, som härrörde från ett utrangerat tak på en konsumbutik i Åkersberga. Där bodde familjen om vintrarna och där hade Berndt sin stora ateljé. Medaljerna hade en framträdande plats i utställningen, som visade Berndts stora betydelse som en av den fria medaljkonstens förnyare, bland annat med de gjutna medaljerna i hög relief och i andra former än den traditionellt cirkulära. Den fyrsidiga och genombrutna "Havet ger - havet tar" från 1955 är ett tidigt exempel på denna expressiva konst. I Nationalencyklopedin finns "Kärnkraft - dödskraft" från 1980 med som illustration till "en konstnärs inlägg in debatten" med hjälp av den fria medaljkonsten.
Under årens lopp har Berndt utfört många offentliga utsmyckningar, av vilka särskilt kan nämnas det stora gallret i Hornsplans tunnelbanestation, där han också har gjort skulpturala installationer i ett antal montrar, vidare ett järnstaket vid Stockholms stadsmuseum, en lekskulptur vid Kampementsbacken på Gärdet och - här på Gotland - den stora skulpturen "Osiris öga" nära Bingebyhallen i Visby. Själva "ögat", en blå glaskropp, påstods vålla en del störningar genom att vid solnedgången kasta kraftiga blå ljusstrålar in i några av lägenheterna!
Hans bidrag till den gotländska skulpturutställningen "Genius Loci - Platsens Ande" 1993, ett komplement till "Baltic Sculpture" i Visby med inbjudna skulptörer från alla östersjöländerna, utgjordes av de två stora, genombrutna metallskulpturerna "Rovfågel" och "Fossil" i Hemse.
På sommaren 1994 hade Gotlands Konstmuseum förmånen att få visa "Afrikanskt" ur den hellebergska samlingen, där inte minst de uttrycksfulla maskerna var de kanske mest spektakulära objekten bland många skulpturer av högsta klass. Jag tror att Berndt gladdes åt möjligheten att visa sina skatter också här på Gotland, som under en lång tid hade haft en stor plats i hans hjärta. Ja, ett stort hjärta fanns det hos Berndt - det är få människor jag mött som har kunnat sprida en sådan glädje kring sig, en sådan atmosfär av spontan, vänlig rolighet.
Under de sista åren förmörkades Berndts liv av Alzheimers sjukdom. När vi träffades för sista gången för ett par år sedan i Grötlingbo, märktes det att han hade blivit litet glömsk - men glad och munter som vanligt. Nu är han borta, efterlämnande ett tomrum som vi får fylla med våra minnen av en sällsynt levnadsglad och generös människa och konstnär.