Bo Kihlstedt
Kallelsen till prästyrket var till en början inte självklar. Den växte fram under Bos militärtjänstgöring vid Flottan på Skeppsholmen i Stockholm 1944-45, där han fick tjänstgöra på pastorsexpeditionen och ombads hålla korum för sina medaspiranter. Bo skrev 1945 in sig vid teologiska institutionen på Uppsala universitet för att studera till präst. Han prästvigdes av biskop Manfred Björkvist 1951 för Stockholms stift. Direkt efter prästvigningen fick Bo emellertid erbjudande om att bli s.k. stadsmissionär ett år i Visby, en prästtjänst i Visby Domkyrkoförsamling avlönad av Stadsmissionen. Denna första kontakt med Visby stift skulle bära frukt och få vittgående följder i Bos liv.
Tillbaka i hemstiftet förordnades han först som kyrkoadjunkt på Utö i Stockholm södra skärgård, sedan till vice kyrkoadjunkt i St Görans församling. Men han trivdes så bra under sitt första år som präst i Visby bla tack vare det goda samarbetet med den äldre ämbetsbrodern Sten-Erik Wihlborg som kom att betyda mycket för Bo. Därför sökte han stiftsadjunkttjänsten i Visby 1954. Han fick den, men förvägrades tjänstledighet från Stockholm stift. Han begärde då utträde därifrån, och kastade loss för att börja ett nytt liv i Visby stift, som han kom att bli trogen i 50 år, ända fram till sin död. Sin senaste förrättning här hade han så sent som den 22 oktober.
Bos liv som stiftsadjunkt i Visby ledde ganska snart fram till mötet med en ung lärarinna vid namn Elsa Klint, dotter till prosten Axel Klint i Källunge och hans maka Elin. Med henne gifte han sig 1956. Efter sex år som stiftsadjunkt i Visby Domkyrkoförsamling ville Bo söka sig vidare och fick tjänsten som tf kyrkoherde i dåvarande Källunge pastorat. Flytten till Källunge prästgård ägde rum 1960. Även om det inte var Bos tanke från början att bli kvar på den gotländska landsbygden, sprungen ur en stimulerande huvudstadsmiljö som han var, blev han kvar i Källunge prästgård och Gothems pastorat fram till sin pensionering 1990.
Åren i Källunge präglades av ständig vidareutveckling, såväl på det yrkesmässiga som det personliga planet. Till en början hade han kvar sin tjänst som sjukhuspräst i Visby. Han var också stiftsstudieledare i SKS (Svenska Kyrkans Studieförbund) samt fackligt aktiv, först som ordförande i stiftskretsen av Svenska prästförbundet, senare som ledamot av förbundsstyrelsen. Han vidareutbildade sig också i själavård i S:t Lukasstiftelsens regi.
Trots sin vilja till förkovran åsidosatte han aldrig församlingsarbetet i Källunge, Vallstena, Gothem och Norrlanda socknar, vars herde han var under trettio år. Han nämnde ofta glädjen i det konkreta församlingsarbetet, som själva kärnan i prästgärningen.
Bo utnämndes till kyrkoherde i Gothems pastorat 1974. Enligt stadgarna skulle kyrkoherden då bo i Gothems prästgård. Bo lyckades tack vare en skrivelse till regeringen få gehör för sin begäran att bo kvar i Källunge prästgård. Då Domkapitlet uppfört Bo på förslag till kyrkoherdetjänsten under förutsättning att han fick bo kvar i Källunge ansåg regeringen att det kunde beviljas.
År 1977 utsågs Bo till kontraktsprost i Nordertredingens kontrakt. Han införde under denna tid en ny arbetsform för att bryta den isolering som en präst på landet ofta kan känna: kontraktets präster samlades till arbetskonvent en gång per månad. Denna arbetsform blev med tiden institutionaliserad och de andra kontrakten följde efter. Han ordnade också med sin fru Elsa årliga sammankomster med kontraktets prästfamiljer i syfte att att öka det sociala utbytet för nyinflyttade präster.
Bo och Elsa fick fyra barn, för vilka han var en ovanligt tillgänglig pappa under alla år. En tråkig händelse i hans liv inträffade då Elsa gick bort i cancer 1989, vid 56 års ålder. Under sitt sista år i Källunge tjänstgjorde Bo som vice pastor i Visby Domkyrkoförsamling parallellt med sin kyrkoherdetjänst i Gothems pastorat. Så var då cirkeln sluten och Bo var tillbaks i Visby där han en gång börjat sin prästgärning. Efter pensioneringen 1990 och flytten till Visby anlitades han ofta i denna församling för diverse förrättningar.
Inom ett och samma år blev Bo änkeman, pensionär och flyttade från prästgården där han bott i 30 år. Dessa prövningar klarade han sig igenom med sin mentala styrka och bergfasta tro. Han fann en ny väg i livet.
Tiden som pensionär blev en aktiv och berikande period i Bos liv. Han fortsatte att utöva prästämbetet under dessa fjorton år. Han hade kortare och längre vikariat i olika pastorat, bla i Öja,?hemma? i Källunge samt flera perioder i Eskelhems, Lärbro och Stenkyrka pastorat. Bo påpekade ofta den stora glädje och inspiration hann fann i att fortsätta verka som en i raden av Guds ords tjänare (verbi divini minister).
Vid sidan av förrättningarna hade Bo ett rikt socialt liv och var aktiv medlem i Frimurarna, DBW, Flottans Män och Aktiva seniorer. Hans stora reseintresse tog sig uttryck i flera utlandsresor bla till Sydafrika. Han reste regelbundet och hälsade på sina fyra barn i Frankrike, Belgien, Danmark och på fastlandet.
Bos liv präglades av ett stort och äkta idrottsintresse. Under sin tid i Källunge initierade han fotbollsmatcher mellan öns präster och Dalhems damlag och stod då själv i mål. Han var den drivande kraften i laget ?Tre Präster? som regelbundet deltog i den stora Korporienteringen. Här kom hans utpräglade lagledaregenskaper väl till pass. Sin egen spänst uppehöll han in i det sista, fram till insjuknandet i början av november. Han kunde ofta ses på sina långa och snabba milspromenader i norra Visby med omnejd.
Bo Kihlstedt lämnar efter sig intrycket av en sällsynt harmonisk och positiv människa. Vid samtal med hans vänner och kollegor har vi förstått vidden av hans sociala kompetens. Han var en förebild för öns unga präster. Med sin ödmjukt lyssnande och empatiska förmåga blev han ett stöd för människor i svåra livssituationer. Bo Kihlstedt förställde sig aldrig. Utan stora åthävor vann han uppskattning som präst och medmänniska.
För oss barn präglades hans fadersskap av respekt, lyhördhet och generositet. Han stod aldrig i vägen för våra livsval men fanns alltid där med stöd och uppmuntran. Vi kommer att minnas hans äkta livsglädje och hans tacksamhet över ett långt och rikt liv. Bo sörjes närmast av sina fyra barn med familjer: Sabine, familjebehandlare, Karlstad, Staffan, fil. mag., Köpenhamn, Maria, universitetslektor, Paris och Johanna, internationell sekreterare, Bryssel.
Barnen
Så jobbar vi med nyheter