VISBY Den ena var på jakt, den andre hade givit upp tron ännu en relation. Men så stod stjärnorna rätt och sent i livet blev Merit Hemmingson och Lennart Lindgren femton år igen.
Nja, det där om att åter bli tonåring är så klart inte helt sant. Nog för att känslan av att vara kär tycks vara densamma livet ut, det där bubblandet i bröstet, endorfinerna som sprudlar och möjligheterna som inte har någon gräns.
Men de har också var sitt långt liv bakom sig med allt vad det innebär av vägskäl, lycka, besvikelser och sorger.
Vi pratar om det i den här intervjun, om hur det är att finna kärleken och flytta samman i livets bortre ände, jämngamla som de är, båda fyller 80 i år.
– Hur det gick till? Jo, jag kom hit på julafton för tre år sedan och sedan gick jag aldrig hem igen, säger Merit.
Det här är tredje delen i en serie intervjuer med relationer som tema. Tidigare har vi träffat ett par med förhållande på distans samt ett par där de båda har ursprung i skilda länder.
Merit är med sin hammondorgel en av landets mest hyllade folk- och jazzmusiker, hon växte upp i byn Gärdsta i Jämtland och gav sig tidigt av på musikens bana, vilken tagit henne till klubbar, salonger och listor.
I december 1973 gick hon in på ”Tio i topp” med en banbrytande beatig version av ”Jämtländsk brudmarsch”, efter Elton John i täten men före Bob Dylan, Ringo Starr och The Sweet.
Lennart har även han sitt ursprung på landsbygden, i lilla Blidsberg utanför Ulricehamn i Västergötland, i grunden en biolog och ekolog som kom att arbeta på jordbruksdepartementet, som vd för Agria och som generalsekreterare för Rädda Barnen.
Två skilda sfärer, kan tyckas, den fria och konstnärliga mot den strikta och exakta.
– Ja, visst är det otroligt! Vi är från totalt olika världar, jag är bara musiker och så träffar jag...han! säger Merit med sin jämtländska accent.
Men när kemin stämmer så stämmer kemin, allt annat oviktigt. De lyssnar och lär, samtalar över middagsbordet och där öppnas nya universum.
– Vi äter alltid i vardagsrummet, där tänder vi levande ljus och sitter länge. Vi samtalar och googlar på det vi inte förstår, vi lär oss något nytt varje dag, strålar Lennart.
Det var artisten Annika Fehling som såg till att de ursprungligen möttes, det var på sensommaren 2015, drygt fyra år sedan nu.
– Jag träffade Annika på gatan, hon frågade ”Känner du Merit Hemmingson?” och jag sa nej, men jag visste förstås vem hon var, jag tyckte mycket om hennes musik och hade flera av hennes skivor. ”Då tycker jag ni ska träffas” sa hon. Jag hade ingen aning om att hon bodde på Gotland ens.
Den där uppmaningen satte igång någonting oväntat inom honom. Lennart som har två vuxna barn och två långa relationer bakom sig men som sedan det senaste tog slut närmast bestämt sig för att i framtiden leva ensam.
Funderingar fanns på att efter 15 år på Gotland och dessförinnan massor av år i Stockholm rent av lämna ön och flytta åter till sin älskade hembygd.
Men så tog han till slut ändå mod till sig. Efter mycken vånda satt han där i vardagsrummet med en inrepeterad hälsningsfras och telefonen i handen.
Stanna upp nu, du som läser, och tänk dig bakåt. Du har också varit där. Du har suttit med luren, tänkt ”vågar, vågar inte”, slagit alla siffror utom en, lagt på, gått ett varv i rummet, känt hjärtat dunka, lyft luren igen...
Och precis så satt Lennart Lindgren, forskaren, vd:n, kulturskribenten, vid tiden 75 år bliven, med händerna fulla av handsvett...
...tills Merit till slut svarade, hon som av Annika Fehling blivit hintad om att den där Lennart Lindgren, honom borde du träffa!
Men ni hade alltså aldrig setts förr?
– Nej, inte innan Annika uppmärksammade mig på att Merit bor här, då såg jag henne på håll på ArtWeek i Kultudralen. Det var...stort. Jag visste att jag snart skulle ringa henne. Att se henne då...jag blev verkligen påverkad!
Och så, efter det där telefonsamtalet, stämde de träff. Det blev en lunch på Frälsis, en lunch som aldrig tog slut.
Merit lyssnar när Lennart berättar, nickar och fyller i, säger:
– Det kändes så himla bra. Jag var på jakt, jag. Jag hade varit ute på nätet och så, jag vill inte vara ensam. Men det här landade bra direkt. Och så fortsatte vi så...åt middagar, promenerade.
– För mig, som alltid sett upp till Merit som musiker fanns det här inte i begreppsvärlden. Hon är ju en ikon...att jag vågade ringa henne och att vi nu hade börjat ses, det fanns bara inte, säger Lennart.
Allt gick egentligen med en rasande fart när det sedan väl hände, påskyndat av Merits son André. ”När ska ni flytta ihop, då?” undrade han. Vilket fick dem att tidigt tänka just denna tanke.
”Ja, har du lust att bo här?” undrade Lennart när Merit var på besök i den 146 kvadratmeter stora lägenheten i Visby innerstad.
Och sedan kom den där julaftonen när Merit för första gången blev kvar över natt och strax därpå låg hennes lilla bostadsrätt ute till försäljning.
Ett par dagar efter det här mötet hör jag en intervju med författaren Isabel Allende på radio. Hon fann kärleken vid 72. Hon sade ungefär så här: ”Känslan i dag är densamma som i tonåren, men nu är tiden betydligt mer viktig och värdefull”.
Fanns det någon tvekan att faktiskt flytta ihop, man skapar ju genom åren trots allt sina egna vanor?
Lennart: Nej, egentligen inte. Inte alls, skulle jag säga. Vi har fortsatt att vara dem vi är, fast tillsammans. Vi ger varandra utrymme, Merit har sitt musikrum, jag kan sitta och läsa och skriva.
Merit: Det är så skönt att ha någon att prata med. Och så formas man ju efter varandra, jag går upp tidigt nu, vid sju, så tidigt har jag aldrig stigit upp förr.
När man träffar någon vid 20, 30 har man hela livet framför sig, men när man ses vid 75...
Merit: ...har man hela livet framför sig, nu ock.
Jo, men sannolikt har man färre år kvar då än vid 20.
Merit: Fast det är ändå ett helt liv, ett nytt liv, det sätter igång skallen på ett helt otroligt sätt, du vet, att hitta lyckan, det spelar ingen roll vilken ålder man är i, det är samma.
Lennart: Ja, det där kan förvåna, känslan är densamma som på 60-talet, när man var ung. Det öppnar någon slags dörr inom en och det är bara att bejaka.
Jag håller fast vid åldern i ännu en fråga. Blir det i någon mån viktigare att ta vara på dagarna i det här skedet av livet?
Lennart: Jo, kanske, det blir nog så automatiskt. Vi försöker göra vardagen speciell, vi äter långa frukostar, diskuterar mycket, båda har vi ju samma humanistiska livssy, rör vid varandra...varje dag är ograverad. Det är fint. Allt är fortfarande så spännande.
Merit: I mitt fall har jag blivit mycket lugnare, jag kunde vara lite stressig förut, men han är så cool, den här killen. Lugn och fin, det är en fin man.
När jag gjorde den första intervjun med dig strax efter att du flyttat hit för tio år sedan, jag minns du beklagade dig för att alla karlar i din ålder var upptagna.
Merit: Jamen så var det, jag kände så. Tack och lov fanns det en som var ledig.
Lennart var vice ordförande i DBW, De badande wännerna. Gången där är att vice automatiskt avancerar till ordförande. Men så träffade han Merit, värderade sitt liv, ett ordförandeskap tar ju grundligt med tid och ställde sig därför upp på ett möte och meddelade: ”Jag avböjer att ta över som ordförande och skälet är kärleken!”.
Båda har de sina ryggsäckar, som varje människa har efter ett långt liv. Jag frågar vilka erfarenheter de har med sig in i den här nya sprudlande tvåsamheten, kanhända fel de gjort som inte bör upprepas.
Merit: Jo, nog har man varit med om saker, snåla karlar, haha! Jag har aldrig haft det så bra som nu, Lennart är så enkel, så generös, ingen svartsjuka...han bara är här.
Lennart: Det är viktigt att bejaka och ta vara på kärleken, så tänker jag. Att verkligen odla den. Och även om det var osannolikt till en början, jag menar, Merit Hemmingson!, så känner jag att den är besvarad.
Merit: Jodå, så är det. Han låter mig vara långsam på morgonen, då sitter han och läser medan jag tar tid på mig. Han är så romantisk, vet du. Kommer med blommor, skålar vid middagen och är alltid så omtänksam.
Lennart: Men det är du också. Och det är skönt att vara motiv för omtänksamheten!
Trots relativt kort tid tillsammans, trots att båda har ursprung långt ifrån ön, har de nu bokat plats intill varandra i asklunden på Norra kyrkogården i Visby.
Det är ett ställningstagande för kärleken, de vill vila i och hos varandra, nu och för alltid.
Merit: Vi tycker om att promenera där, det är så fint i skogsbacken, fjärilar som flyger och vyn över Östersjön. Så vi bokade plats.
Lennart: Ja, jag var ju faktiskt på väg tillbaka till Västergötland, men så hände det här med Merit. Vi vill vara tillsammans och vi har båda ett avspänt förhållande till döden.
Merit: Ja, vi ses ju igen.
Vad har vi kommit fram till med den här intervjun, tycker ni?
Merit: Ja, vad? Det vet väl bara du! Att livet leker, kanske. Att det är så mycket på gång.
Lennart: Det älskar jag med dig, att du siktar framåt, skaffar nya grejer till musiken...det stöttar jag till hundra. Det är toppen!
Efteråt tar jag kontakt med Annika Fehling. ”Jo”, säger hon, ”Jag tyckte båda var så vackra själar. Merit kände jag och när jag fick höra att Lennart också var singel berättade jag lite försiktigt om honom för Merit, och samma sak gjorde jag för Lennart. Och tänk, så bra det blev!!”
Magnus Ihreskog